Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rita Sjöström: Anpassning efter rehabilitering ett glesbygdsproblem

/
  • Det är svårt att få ett individuellt anpassat arbete när man bor i glesbygd. Det visar sjukgymnasten Rita Sjöström i sin forskning.

I slutet av året kommer sjukgymnasten Rita Sjöström i Strömsund att lägga fram sin avhandling som, till en del, kan ge svar på varför somliga kan gå tillbaka till jobbet efter rehabilitering och andra inte.

Annons

– Jag håller på att sammanställa materialet, men redan nu kan jag se att de upplever att det finns hinder men även möjligheter, säger hon. Men det är svårt att utveckla möjligheterna framför allt när man bor i glesbygd.

Hennes tes är med andra ord att det kan vara ett glesbygdsproblem för en del att få anpassade jobb på grund av kroppsliga symtom. De passar inte in i det ”normala” arbetslivet trots att de har någon form av arbetsförmåga.

För Rita Sjöströms del började allt 2006 med ett magisterprojekt och utifrån det blev det ett doktorandprojekt. I dag har hon 40 procent forskartid som landstinget betalar.

Det går alltså att bedriva forskning från Strömsund, även om hon känner sig lite ensam ibland.

– När jag skulle göra mitt magisterprojekt fanns det inget här på hälsocentralen i Strömsund som jag kunde ta tag i, säger hon. Tidigare hade jag pratat med sjukgymnasterna på Strömsundshälsan inom företagshälsovården, som jobbar med ett sju veckors rehabiliteringsprogram som de aldrig hunnit utvärdera.

Rita Sjöström bestämde sig för att göra den utvärderingen. Hon kunde konstatera att de flesta förbättrades under den här sjuveckorsperioden som rehabiliteringen pågick, med uppföljningar fram till två år.

Men det fanns också en liten grupp på tio personer som inte gått tillbaka till jobbet, som inte ansåg att deras smärta hade blivit mindre eller att de blivit särskilt mycket rörligare.

– Då bestämde jag mig för att titta på varför den här lilla gruppen inte hade kunnat återgå till jobbet. Det handlar om en vanlig ordinär rehabiliteringsgrupp där de flesta har besvär med rörelseapparaten‚ där problem med nacke och rygg är den stora gruppen.

Vad är det då som gör att en del svarar på behandlingen medan andra inte gör det?

– Vi kanske måste göra en annan bedömning av dem som inte svarar på behandlingen, kanske ska vi göra en speciell smärtskattning och köra ett annat program än vad som är vanligt.

– De behöver få ett så bra rehabiliteringsprogram som möjligt där man inte bara ser till att de ska tillbaka till jobbet utan även minska de kroppsliga symtomen.

Trots att de flesta arbetar inom offentlig sektor har de jättesvårt att hitta ett anpassat arbete. De efterlyser med andra ord mer individuellt anpassade arbetsuppgifter.

Totalt har 60 personer från Strömsund och Krokoms kommuner deltagit i studien, 40 kvinnor och 20 män. Vanligast är att kvinnorna går tillbaka till någon form av arbete medan männen oftast går tillbaka till ett heltidsjobb eller inte alls. Flera studier visar att det faktiskt är så.

– Det är också så att fler män än kvinnor söker sig till rehabiliteringen i förbyggande syfte, det påverkar säkert resultatet en hel del, säger Rita Sjöström vidare.

– Jag har även tittat på ångest, oro och livskvalitet i gruppen, då måste jag säga att detta gjordes innan förändringarna i sjukförsäkringen och a-kassan kom. I dag är många mer oroliga för vad som kommer att hända med dem.

I den här undersökningen visar det sig att de i gruppen inte mår psykiskt dåligt eller har fått sämre livskvalitet för att de är sjukskrivna. Det är smärtan och funktionen som upplevs som ett hinder att kunna arbeta.

– Men kvinnorna upplever att de får sämre behandling än männen, de får exempelvis inte komma lika snabbt till en röntgenundersökning. Kvinnorna upplever också att de inte bara har jobbet att tänka på, ofta har de huvudansvaret hemma också.

Många har alltså tunga jobb och har fått kroppsliga problem av det och de ser ingen möjlighet att gå tillbaka till jobbet. Det finns ingen möjlighet till omplacering eller att få ett annat, nytt jobb.

Medelåldern i den tio personer stora gruppen ligger på 46 år för kvinnorna och 55 år för männen, alltså en svår grupp rent åldersmässigt för att kunna skaffa ett nytt jobb. Och i dessa områden finns det heller inte så stort utbud.

Nu kommer Rita Sjöström att jobba vidare med hela gruppen för att göra en femårsuppföljning. Gruppen ställer villigt upp och svarar på enkäter och gör nya tester.

– Det är faktiskt inte många som har undersökt en rehabiliteringsgrupp på det här sättet, konstaterar hon lite stolt.

Men som sagt hon är ensam sjukgymnast i sin forskning på Mittuniversitetet. Hon tycker att det är lite krångligt ibland, men visst går det an att vara extern doktorand.

Mer läsning

Annons