Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Risk för parlamentariskt kaos

I går kom ingen ny opinionsmätning som kunde ställa till mer oreda i våra huvuden.

Annons

  Annars är det ju ovissheten som dominerar den politiska debatten. Ena dagen är det rödgrön ledning, nästa dag borgerligt övertag och den tredje dött lopp. Kittlande, lite spännande med detta böljande spel? Att opinionsläget är jämnt är inget att orda om, det hör till det demokrati ska spel et . Nej, vad som är en smula förvånande är hur lite det talas om förutsättningarna inför höstens val. Kanske är det en medveten strategi från de etablerade partiernas sida, att inte prata om det parlamentariska kaos som vi eventuellt står inför.

Även om det mesta är osäkerhet i dag så är i alla fall en sak klar, Sverige ska fortsätta att regeras även efter söndagen den 19 september. Det finns ingen nöddörr att fly igenom. Detta är ett faktum som borde stämma till eftertanke hos den femtedel av väljarkåren som förmodligen inte tänker utnyttja sin demokratiska röst utan tänker överlåta på oss övriga att vaska fram ett stabilt regeringsunderlag.

Tidigare har de 80 procent som röstat lyckats tämligen bra, regeringskriser har i Sverige blivit synonymt med Italien och andra demokratiskt omogna länder. Stabiliteten i det svenska systemet har onekligen tjänat oss väl och det finns väl ingen som tror att vi i framtiden – osäker som den är – inte skulle vara fortsatt betjänt a av tydliga majoritetsförhållanden.

Men den här gången är det inte självklart att vi får en regeringschef med ett stabilt underlag i riksdagen. Risken är överhängande att inget block når egen majoritet och vad händer då? Den frågan borde bekymra alla demokrater och det alldeles oavsett vilka känslor man hyser inför Mona Sahlin, det moderata nyspråket eller Centerpartiets ideologiska dikeskörning. Oavsett om man lägger sina sympatier till höger, vänster eller rakt på sofflocket – ingen vill att landet kastas in i en parlamentarisk limbo.

Trots åsikts skillnaderna mellan nuvarande riksdagspartier finns ändå en samsyn när det gäller denna grundläggande fråga.

Annat är det med Sverigedemokraterna. Deras enda mål är att ta sig in i riksdagen och där sätta sig i en så fördelaktig (förhandlings)-position som möjligt. Hos SD finns ingen demokratisk pliktkänsla, ingen ambition att hålla ihop landet. Vi talar trots allt om ett parti med rötter i den rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt.

Den dryga miljonen röstberättigade som planerat att stryka gardinerna eller storstäda lägenheten den 19 september borde verkligen tänka efter hårt och länge. I år fungerar det inte att överlåta på andra att göra det demokratiska jobbet. Alla måste dra sitt strå till stacken.