Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riktigt roligt och avslöjande om de akademiska intrigerna

Annons

Det första Henrik H. Langeland försäkrar i ett förord till sin nya bok ”Manuskriptet” är, att det inte är någon nyckelroman. Eventuella gemensamma drag är slumpmässiga eller ett resultat av den enskilde läsarens förvillade föreställningar, försäkrar han. Jojo, det brukar heta så, när det finns risk för identifikation.

Nu känner jag visserligen inte det akademiska livet vid Oslo universitet med alla dess intrigerande, egotrippade professorer, som den här 500-sidiga romanen handlar om, men det lär väl inte skilja sig nämnvärt från motsvarande vid högre svenska lärosäten, antar jag. Henrik H. Langeland skildrar det dagliga arbetet vid den Humanistiska fakulteten så detaljrikt trovärdigt, att det knappast finns anledning att betvivla äktheten i hans persongalleri, även om han naturligtvis kuperat leken innan han blandat in de enskilda karaktärsteckningarna.

Det var samme Henrik Langeland, som för några år sedan gav ut den lika tegelstenstjocka romanen ”Wonderboy”, om livet i Oslos finans- och mediemiljöer när det snurrade på som bäst vid millennieskiftet. Även där var han förunderligt väl insatt och tecknade både miljöer och karaktärer med pregnans.

Men Langeland har inte bara en bakgrund som management trainee i Schibstedkoncernen, han har också tillbringat ett tiotal år vid universitetet i Oslo, varav fyra som doktorand med en avhandling om Marcel Prousts författarskap.

Allt detta alltså medan han levererar den ena tjockare romanen efter den andra till en förtjust läsekrets, försäkrande att romanpersonernas eventuella likhet med verkliga förebilder är rena tillfälligheter.

Huvudperson i Langelands nya roman är litteraturprofessorn Francis Meyer, en väletablerad akademiker, som efter en skilsmässa lever ett behagligt ungkarlsliv med fast älskarinna och inrutat vardagsliv, där de akademiska småträtorna och intrigerna tycks utgöra själva kryddan i tillvaron.

Två saker ska dock komma att sätta Francis Meyers liv i gungning; seminarieeleven Nadja, som han blir passionerat förälskad i, och ett sensationellt litterärt fynd i form av ett tidigare okänt brev av den norske 1600-tals skalden Petter Dass, Nordens Homeros kallad.

Berättelsen om litteraturprofessorns dagliga kamp med en fåfäng dekan, en intrigerande prefekt och bittra, frustrerade och marginaliserade professorskolleger på fakulteten är underbart rolig och förmodligen en ganska verklighetsnära interiör från det akademiska livet.

Men med Francis Meyers jakt på ett litteraturhistoriskt scoop och hans okontrollerbara lidelse för den tilldragande och begåvade seminarieeleven – två berättelseteman som löper parallellt i boken - blir också Langelands tegelsten till något av en spänningsroman.

Många verkliga och kända personer ur det norska kulturlivet får med en släng av ironi agera statister i denna mycket underhållande bok – nyckelroman eller inte – bland dem en viss Langeland, som sägs ha blivit känd för ”en kioskroman om näringslivet”.

”Manuskriptet” är en riktigt rolig bok och en avslöjande drift med det inkrökta akademiska livet i Oslo – och lite varstans.

Mer läsning

Annons