Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Resurser räknas

Annons

En del av förslagen i Socialdemokraternas skuggbudget känns igen från tidigare år. Höjt tak i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna är till exempel obligatoriska beståndsdelar i varje S-budget. Likaså att det måste bli ett slut på fas 3; långtidsarbetslösa ska i stället erbjudas riktiga arbeten med avtalsenliga villkor.

Den största skillnaden mot regeringen, i kronor räknat, är att S säger nej till ett femte jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för höginkomsttagare – det gör 15 miljarder. Genom att dessutom återställa krogmomsen till normal nivå och ta bort halva sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga, frigörs ytterligare 13 miljarder. Det är inte kattskit.

Socialdemokraterna anklagas ibland för att inte våga höja skatterna. Det är inte sant, skulle regeringen Reinfeldt av någon anledning tvingas lämna över makten till oppositionen i morgon, skulle vi se en tydlig omläggning av politiken. Och S har synnerligen goda argument för sina prioriteringar. Dels har det visat sig att högerns skattesänkningar har liten eller ingen effekt på sysselsättningen, men desto större negativ effekt på sammanhållningen. Dels växer behoven av offentliga investeringar, både vad gäller "mjuka" satsningar som fler anställda i skolan och vården och "hårda" satsningar som järnvägsunderhåll och nya bostäder.

Partipolitiken kan lätt uppfattas som en tävling där det hela tiden gäller att övertrumfa motståndarens förslag. "Lova mest", som det brukar heta. Men vad är alternativet? Självklart räknas storleken på resurserna och självklart ska dessa skillnader framhållas. Socialdemokraterna föreslår höjda skatter, men föreslår samtidigt betydligt större investeringar i samhällskroppen. Hösten 2013 är skiljelinjen tydlig.

Men nästa år, när regeringens senaste skattesänkningar har trätt i kraft? Socialdemokraterna har markerat att man inte tänker höja skatten för normalinkomsttagare.

Någon grandios återställare på skatteområdet är förstås inte möjlig. Vi får acceptera att borgerligheten efter sju år i grunden har förändrat förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Dock borde socialdemokratin hålla fast vid att det femte jobbskatteavdraget ska bort. Det är ingen "skattechock", utan en rimlig avvägning givet välfärdssamhällets allt mer uppenbara brister.