Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Resan hem till jul

En dikt av Lars-Rune Larsson med trötta män i milsvid skog.

Annons

En vintermorgon före jul

med frost och norrskensbrand.

Vi skulle färdas hem till byn

från timmerskogens land.

Vi vandrade i milsvid skog

och det var tungt att gå.

Vi voro fjorton trötta män

och hästar summa två.

Vi stannade vid Lill-Ringsjön och vilade ett tag.

Omkring oss var det ännu mörkt

och långt till ljusen dag.

De kändes liksom stämningsfullt

där i en bländvit skog.

Och genom eldens ljusa sken

jag såg att männen log.

Men Smålands-Pelle satt där tyst

och så till slut han sa:

– Ni som i dag får komma hem

ni; har det ändå bra!

Ty ni kan fira julens helg

vid hemmets lugna härd.

För mig är julen blott en stund

i ensamhetens värld.

Ty jag kan aldrig resa hem

där far och mor är död.

Som tjuguåring jag kom hit

att slita för mitt. bröd.

Men varje jul jag längtar hem

och drömmer om min mor.

Hon var mitt allt på denna jord

med kärlek varm och stor.

Vi satt där invid eldens sken

och såg hur veden brann.

Och såg hur vinterdagen kom

och mörkret snart försvann.

Men när vår stockeld lyste upp

mot tysta vita snår,

då såg vi att på Pelles kind

där låg en frusen tår.

Vi körde över myr och sjö

och genom vita snår.

Vi voro fjorton trötta män

som prövat hårda år.

Och fastän tiden runnit bort

och gått liksom på hjul,

så har jag dock i minnet kvar

vår resa hem till jul.

Lars-Rune Larsson