Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Regional förvaltning, vem bryr sig?

Annons

Hand upp alla som brinner för att vi ska en effektiv statlig styrning. Antagligen inte så många. När folk går till vallokalen är det sådant som skola och vård som avgör, inte vad partierna vill göra med våra myndigheter. Partierna vet förstås om detta och agerar därefter. Med passivitet. Oxenstierna lär inte imponeras från sin utsiktspunkt i himlen.

Regeringens hantering av de stora strukturella förvaltningsfrågorna lämnar en hel del att önska. Ointresset i kombination med interna motsättningar har lett till en ingenting-politik.

När utredaren Mats Sjöstrand föreslog en bantning av antalet länsstyrelser hade han en del vettiga argument i bagaget.

Även staten måste uppdatera sin organisation för att komma i fas med övriga samhället. Som Sjöstrand uttryckte det när han förra året la fram förslaget att minska antalet länsstyrelser från 21 till 11: "Vi måste flytta oss från 1912 till 2012". Vissa länsstyrelser har i dag en för liten ärendemängd för att upprätthålla kompetens på området, på andra håll drar handläggningstiderna iväg. Bättre då att samordna och koncentrera verksamheter, menade Sjöstrand. Alternativet, att "rusta upp" den statliga regionala förvaltningen skulle kräva höjda budgetanslag med några hundra miljoner.

Men statens styrning är ingen röstmagnet, utan möts i bästa fall med en axelryckning och i sämsta fall med ilska och besvikelse. I Härnösand jublade man inte över tanken på att göra Östersund till huvudort för länsstyrelsens verksamhet i Jämtland och Västernorrland. Regeringen behövde inte heller lång betänketid innan man meddelade att Sjöstrands utredning får gå direkt till arkivet. Det blev inte ens en remissrunda.

På tisdagen bekräftade civilminister Stefan Attefall (KD) att samtliga 21 länsstyrelser blir kvar. Det var väl enklast så. Men bäst? Frågan är relativ, vad som är bäst för alla på lång sikt respektive bäst ur ett kortsiktigt politiskt perspektiv är inte nödvändigtvis samma sak. Att regeringen väljer att ange bristen på lokal förankring som skäl till att bevara status quo känns mest som en omskrivning för att man inte vill riskera att stöta sig med någon region så här nära inpå ett val.

Regeringen ger samtidigt klartecken för Jämtland att bilda en region från 2015. För länets del ett väntat beslut.

Mer oväntat var det för Norrbotten och Västernorrland som fick avslag på sina regionansökningar. Men kanske i någon mening symptomatiskt för den här regeringen. Vad man egentligen vill är höljt i dunkel.