Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Recension: Mimi & Grigris

Originaltitel: Grigris
Premiär: 8 augusti 2014, Folkets Bio Regina 22 augusti
Regi: Mahamat-Saleh Haroun
Med: Soulémane Démé, Anaïs Monory, Cyril Guei med flera.
Betyg: 2
Speltid: 1 tim 41 min
Censur: 15 år

Annons

Somliga miljöer skildras om och om igen på vita duken: Folkmyllret på Times Square, ljusskygga aktiviteter i Detroits gathörn, gryningsljuset över broarna i Paris. Andra visas nästan aldrig. Som nattlivet i Tchads huvudstad N'Djamena, spelplatsen för dramat "Mimi & Grigris". Räck upp en hand, den som inte ens visste att huvudstaden i Tchad heter N'Djamena. Vi borde skämmas.

Men även om miljön känns spännande och outforskad i denna film av fransk-tchadiske Mahamat-Saleh Haroun – en av den afrikanska kontinentens mest aktade regissörer – så kan detsamma tyvärr inte sägas om historien. En desperat ung man med torftiga framtidsutsikter ger sig i lag med gangsters, försöker övermodigt lura dem och förvandlas själv till villebråd. Det är en berättelse så arketypisk att den känns som hämtad ur Bibeln.

Soulémane Démé spelar Grigris, vars tillvaro på gott och ont formas av att han har ett förtvinat högerben. Trots – eller kanske tack vare – sitt handikapp är han dansgolvets kung, där han använder sitt livlösa ben till halsbrytande konster som får publiken att vråla av förtjusning. Men han har svårt att försörja sig, och när hans styvfar blir sjuk måste Grigris snabbt få tag i pengar till sjukhusräkningen.

Han ger sig i lag med ett gäng bensinsmugglare, men måste spela dubbelspel för att få ihop tillräckligt mycket pengar. Samtidigt förälskar han sig i den prostituerade Mimi (Anaïs Monory) som drömmer om ett annat liv.

Paradoxalt nog så är Grigris själv såväl filmens behållning som dess stora problem. I dansscenerna är han omöjlig att slita blicken från, med en elektrisk karisma, men utanför dansgolvet lommar han mest omkring som en passiv betraktare – blodfattig och nästan helt uttryckslös.

Därför kommer det kraftfulla slutet (med matriarkala förtecken!) som en smärre chock. Tyvärr räcker det inte för att rädda filmen.

Karin Svensson/TT

noje@tt.se