Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Reaprisets baksida

Annons

Januari och reahysteri i våra butiker. Klädbutikerna säljer höstens varor till nedsatt pris. Och det är klart man passar på. Det är ju så billigt. Så. Billigt.

När jag står där i butiken och fingrar på toppen som kan bli min för endast 99 kronor flimrar ett aktuellt TT-telegram förbi i mitt huvud: "Flera döda efter protest i Kambodja". Telegrammet handlar om hur militär sköt skarpt mot demonstrerande textilarbetare i huvudstaden Phnom Penh, vid ett fabriksområde där bland annat H&M:s kläder sys. Minst fyra personer dog.

Textilarbetarna demonstrerade för högre löner. Löner det går att leva på.

I dag är månadslönen för textilarbetarna runt 80 dollar, drygt 500 kronor. Demonstranterna kräver det dubbla. Över hela Kambodja uppskattas 350 000 textilarbetare ha lagt ned arbetet och deltar i demonstrationerna.

Förra året sköt säkerhetsstyrkor ihjäl flera demonstranter som protesterade för högre löner och bättre arbetsvillkor.

Men efter det senaste valet, i somras, har flera fackliga organisationer gått samman med den politiska oppositionen och de kräver nu samstämmigt dels att premiärministern avgår, dels att arbetarna ska få bättre villkor. Den här gången verkar det som om arbetarna känner segervittring.

Anledningen till att regimen inte genast ger med sig är att de ser en fara för landets tillväxtpotential om lönerna höjs för mycket. För då är risken att företagen flyttar sin produktion till ett annat land med billigare arbetskraft. Marknadsekonomi i sin renaste form. Som alltid: arbetare ställs mot arbetare. Och det är vi som gör det möjligt.

För om vi kunde sluta med att enbart gå efter billigast möjliga varje gång vi handlar kläder så skulle vi kanske få till en förändring. Om vi ställde krav på klädföretagen att de kläder vi köper är sydda av människor som har schyssta villkor på sina arbetsplatser, då skulle företagen inte kunna vifta bort mänskliga rättigheter som en charmig liten bisak att lyfta fram vid tillfällen de bestämmer själva. Då skulle företagen inte ha något annat val än att ta arbetarnas villkor på allvar.

Och de återkommande protesterna från arbetarna i Kambodja har faktiskt börjat ge små, små resultat. Nu har ett av Sveriges, och världens, största klädföretag, H&M, sagt att de har som mål att arbetare som jobbar hos deras underleverantörer (många av dem i Kambodja) år 2018 ska ha en lön de kan leva på. Wow. En lön de kan leva på. Om fyra år.

Låter jag bitter? Ja, lite. Men att människor ska kunna leva på sin lön måste vi börja betrakta som något självklart. Inte något som vi bör ge företagen beröm för att de lyckas betala.

Jag står där mitt i folkhavet i klädbutiken. Håller upp den billiga toppen och ser noga på sömmarna runt halsen. Tänker att jag aldrig någonsin skulle lyckas sy så rakt. Ändå skulle jag kräva att få en lön jag kunde leva på. Det är det allra, allra minsta vi bör kräva för alla arbetare, inte minst för dem som syr våra kläder.

Textilarbetare i Phnom Penh demonstrerar för högre löner.