Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättsläkaren hörs i mordrättegången

Rättsläkarens vittnesmål kommer att få avgörande betydelse när hon i dag ska höras i den fortsatta rättegången om mordet utanför Gällivare i höstas.
Förhöret med den åtalade fortsätter också.

Annons

Den centrala frågan i målet är hur den 29-åriga Piteåkvinnan dödades. Rättsläkaren har konstaterat att kvinnan dels utsatts för trubbigt våld mot huvudet och halsen, dels blivit skjuten i ryggen och genom bakhuvudet. Hon har däremot i sina utlåtanden inte kunnat säga vilka av skadorna som orsakade kvinnans död. Oklarheterna kommer därför att ventileras under den fortsatta huvudförhandlingen i dag.
Åklagarna anser att kvinnan var vid liv när hon sköts. De får stöd av en kriminaltekniker som hördes i går och som hävdade att kvinnan stod upp eller åtminstone stod på knä när hon träffades av det första skottet i bröstkorgen.
Den åtalade 51-åringen säger att kvinnan var livlös. Han trodde att hon var död när han avlossade skotten.
Dagens förhandling inleds med förhöret med rättsläkaren. Därefter återupptas förhöret med 51-åringen.
Rätten kunde oväntat inleda förhöret med honom sent den första rättegångsdagen. I dag kommer åklagarna att detaljerat höra honom om händelserna i september och oktober förra året.
Intresset att på plats följa rättegången var i morse inte lika stort som dagen före. Betydligt färre nyfikna hade sökt sig till tingsrätten.

Rättsläkaren Susan Sprogöe-Jakobsen presenterade flera nya bilder från obduktionen och redogjorde för de skador som fanns på den 29-åriga kvinnans kropp. Många av bilderna var närgångna och obehagliga att se, inte minst för offrets anhöriga som emellanåt undvek att titta på dem.
Efter knappt 20 minuters redovisning avbröt 51-åringen rättsläkarens presentation och sade:
– Ursäkta, nu måste ni ta rast, annars ramlar jag av stolen.
Han hjälptes därefter på knäande ben ut ur rättssalen av några vakter.

Efter tio minuters paus återupptogs förhandlingen, utan 51-åringen närvarande i rättssalen.

Rättsläkaren Susan Sprogöe-Jakobsen sade att kvinnan levde när hon sköts i bröstet.
– Skadan i bröstkorgen är sådan att hon måste ha levt när hon träffades av skottet, förklarade Susan Sprogöe-Jakobsen.
Hon är säker på sin sak eftersom det konstaterats en blödning vid utgångshålet i bröstkorgen.
– För att det ska bli en sådan blödning krävs det att man är vid liv, att man har cirkulation för att hjärtat pumpar runt blod i kroppen, sade hon.
Det går inte att dra några slutsatser om kvinnan var död eller levande med utgångspunkt av skottskadan i huvudet.
– Orsaken är att det fanns så lite mjukdelar kvar på kraniet vid tidpunkten för den rättsmedicinska undersökningen, sade Susan Sprogöe-Jakobsen.

Rättsläkaren kan inte säga om skadorna i ansiktet uppkommit vid olika tillfällen.
– Det kan vara fråga om flera skador men jag kan inte påstå detta, sade hon.
Susan Sprogöe-Jakobsen hävdade att slaget eller slagen mot ansiktet varit kraftiga.
– De skador vi ser kan ha orsakats av något tungt och kraftigt föremål, en stor sten, en spade, allt man kan tänka sig, men något stort och tungt.
På frågan om skadorna kan ha orsakats av ett fall svarade Susan Sprogöe-Jakobsen:
– Det här är skador som man inte får av att man ramlar och slår sig. Möjligen skulle någon av skadorna kunna ha orsakats av ett fall, men det här handlar ju om omfattande skador som en ung kvinna inte får när hon ramlar, sade Susan Sprogöe-Jakobsen.
Hon sade också att skadorna inte orsakats genom en trafikolycka.

Enligt rättsläkaren kan båda skottskadorna var för sig ha orsakat kvinnans död.
– I det flesta fall är ett skott som träffar det aktuella området i bröstkorgen dödande. Detsamma gäller skottet i skallen. Det trubbiga våldet i sig behöver inte ha varit dödande, förklarade Susan Sprogöe-Jakobsen.
Den åtalades advokat Leif Gustafsson frågade hur säker rättsläkaren är på att skottet genom bröstkorgen avsköts innan döden inträtt.
– Ganska säker, svarade Susan Sprogöe-Jakobsen.

Efter ett kort uppehåll krävde advokat Leif Gustafsson att förhandlingen ska skjutas upp i väntan på att Socialstyrelsens rättsliga råd yttrat sig över rättsläkarens slutsatser.
– Jag begär en överprövning av rättsläkarens slutsatser i sitt protokoll, sade advokaten.
Han är också kritisk mot att rättsläkaren tilläts visa nya bilder från obduktionen och menar att han därmed fråntagits rätten att ha fått läsa allt material före rättegången.
Åklagarna avvisar hans begäran.
– Vi motsätter oss en prövning i det här skedet av förhandlingen, sade kammaråklagare Ulrika Schönbeck.
Rättens ordförande Jan Erik Oja meddelade efter några minuters diskussion mellan advokaten och åklagarna att rätten tar ställning till advokatens begäran efter rättegångens slut.
– Nu fortsätter vi förhandlingen, sade Oja.

Den misstänkte mannen är tillbaka i rättssalen. Förhöret med honom fortsatte med nya frågor om vad som hände vid Stenbrons rastplats.
– Vad sade du till kvinnan när hon kritiserade dig?, undrade åklagare Ulrika Schönbeck.
– Jag kommer inte ihåg. Jag blev väl sur, svarade han.
Mannen kunde heller säga vad hon kritiserade honom för och hur ordväxlingen mellan dem föll.
Åklagaren pressade honom att minnas och framhöll att orden som uttalades är orsaken till att parterna i dag sitter i tingsrätten.
– Vilken känsla hade du när du blev kritiserad?
– Jag blev sur, sade han.
Den åtalade sade att han aldrig blir aggressiv om någon kritiserar honom.
– Varför gick du till fysiskt angrepp? frågade Ulrika Schönbeck.
– Jag knuffade henne och det var inget angrepp, svarade han.
Han förklarade att han stod stilla när han knuffade henne baklänges.
– Jag vet inte om jag gick fram något steg, kanske ett, två eller tre steg, sade han.

Den åtalade tror att han knuffade kvinnan med en hand eftersom han bar sopor med den andra handen.
– Jag vet inte med vilken kraft jag knuffade, sade han.
Mannen berättade att han såg kvinnan på marken sedan han slängt soporna i en soptunna intill.
– Var du inte rädd för att kvinnan skulle gå till motangrepp? frågade åklagaren.
– Nej. Jag gav knuffen för jag inte ville diskutera med kvinnan, sade 51-åringen.
Han såg inte hur kvinnan föll till marken.
Åklagare Ulrika Schönbeck pressade honom gång på gång om hur han knuffade kvinnan. Hon ville ha detaljer om avstånd men han kunde inte svara på det.
Mannen berättade att han inte var ensam på rastplatsen. Han såg flera bilar och flera personer i närheten.
– Någon borde ha sett mig, sade han.
Enligt 51-åringen låg kvinnan på rygg med ett rött streck över halsen när han upptäckte henne på marken.
– Jag såg henne blöda ur munnen. Jag gjorde inget för jag blev rädd. Jag tänkte, vad har jag gjort? berättade han.
Han kontrollerade inte kvinnans puls eller andning.
– Jag gjorde inget och jag kan inte förklara detta, sade han.
– Hur kan det komma sig att du inte gjorde något?
– Det undrar jag också,svarade mannen.
Han lyfte in kvinnan i bilen men förstår inte varför han gjorde det.
– Varför sökte du inte hjälp?
– Jag tänkte aldrig på det. Det låter hemskt, sade han.
– Ditt svar är inte en tillräcklig förklaring. Vad ville du dölja? undrade Ulrika Schönbeck.
51-åringen kunde inte ge något svar.
– Var du berusad? Det finns ingen annan förklaring, menade åklagaren.
– Nej, jag var inte berusad utan bara fruktansvärt rädd, svarade den åtalade.

– Jag hade inte tänkt baxa in kvinnan i bilen utan blev bara så. Min enda förklaring är att jag fick panik och var jätterädd, sade han.
– Varför körde du i väg? Hur tänkte du då?
– Ingenting. Jag körde men stannade och tankarna bara gick. Jag funderade aldrig på hur hon mådde bak i bilen. Det enda jag tänkte var på mig själv, inte på kvinnan, sade han.
Åklagaren blev irriterad och sade:
– Är det inte dags att du börjar tala sanning nu?
– Det var aldrig meningen att lyfta in henne i bilen. Det skulle vara lätt att skylla på alkoholbesvär, men jag var inte berusad, svarade han.
Efter händelsen vid Stenbrons rastplats körde 51-åringen norrut mot Kiruna, men vände och åkte i stället E 10 söderut.
– Jag skakade, darrade och kände att jag inte kunde köra, berättade mannen.
Trots sitt dåliga tillstånd lyckades han ändå köra vidare.
– Varför körde du inte till sjukhuset i Gällivare?
– Jag vet inte!
Mannen berättade att han grät och var förtvivlad över vad som hänt men han tänkte ändå inte på kvinnan som låg i bagageutrymmet.
Åklagarens irritation stiger allteftersom förhöret pågår och den misstänkte mannen inte kan förklara sitt irrationella handlande.
Mannen berättade att han åkte till sin stuga och där började gråta.
Han hade fortfarande inga tankar på att undersöka kvinnan i bilen.
– Jag var rädd, upprepade han sitt svar.
Mannen berättade att han hämtade sitt gevär ur bagageluckan men han minns inte vad han såg av kvinnan.
– Jag tog fram bössan, satte den mot mig och tänkte skjuta mig, sade han.
Mannen fick på nytt frågan varför han inte kontrollerade kvinnan och försökte hjälpa henne.
– Allt är obegripligt, svarade han.
Åklagaren vädjade till mannen att ta chansen och berätta sanningen.
– Om inte annat för de anhörigas skull. Det är du skyldig dem, sade Ulrika Schönbeck.
– Ja, jag är skyldig dem mycket, men jag kan inte förklara det som hänt, sade 51-åringen.

När förhandlingen fortsatte efter lunchuppehållet inledde den åtalade 51-åringen med att läsa upp ett utdrag ur den rättspsykiatriska undersökningen av honom.
– Jag lider av ett maladaptivt stressyndrom som gör att att mina reaktioner på olika saker ibland blir större än väntat, sade 51-åringen.
Han ansåg att diagnosen skulle kunna förklara varför han många gånger svarar kortfattat och svävande på åklagarens frågor.
– Det är inte så att jag inte vill svara. Det är så att jag kanske inte kan svara, sade 51-åringen.
Mannen hördes vidare om sin planlösa flykt på vägarna söder om Gällivare.
Han berättade om hur han körde kroppen till 58:ans rastplats knappt sex mil från Gällivare.
– Det bara blev så att jag svängde in där, sade han.
Mannen tog ut kvinnan ur bilen för att dumpa henne på platsen.
– Jag tog fram min bössa för att ta bort mig själv, fortsatte han.
Det blev dock inte så att han sköt sig själv. I stället avlossade han två skott mot kvinnan.
Han antog att hon inte levde.
– Jag öppnade bagageluckan. Där fanns ett ansikte men det fanns inget liv.
– Hur menar du? undrade åklagare Anette Ölmbro som tagit över förhöret från sin kollega.
– Det fanns ingen form i ansiktet, svarade 51-åringen.
På frågan om varför han slog henne i ansiktet hade han inget riktigt svar.
I polisförhören har mannen sagt att han slagit kvinnan med en hammare men när han konfronterades i rättssalen om sina uppgifter kändes han inte vid dem.
– Varför skulle kvinnan inte få leva längre? frågade åklagaren.
– Du vill ha det till att hon var levande, svarade han kort.
Mannen förklarade att kvinnan redan var död när han tog ut henne på 58:ans rastplats.
– Varför skulle hon dö? frågade Anette Ölmbro på nytt.
– Hon var död, sade han.
– Ligger det något sexuellt bakom det här? undrade åklagaren.
– Nej.

Åklagaren undrade vad kvinnan hade gjort mannen eftersom han kände frustration över henne.
– Jag kände frustration över vad som hänt. Om hon inte varit på rastplatsen hade det som hände aldrig hänt, menade 51-åringen.
Anette Ölmbo ville veta vilket skott mannen avlossade först.
– Jag minns bara skottet mot huvudet, svarade han.
– Vad hände efter skottet mot huvudet?
– Det börjar bli tjatigt, men jag skulle skjuta mig själv. Men det kom en bil och jag blev rädd.
När 51-åringen bar in kroppen i bilen efter de två skotten lade han inte märke till någonting särskilt.
– Vad såg du? Hur såg kvinnan ut?
– Jag såg inget, sade han.
Åklagaren undrade varför han sköt kvinnan.
– Och varför sköt du två skott?
– Kanske något jag inte kunde bemästra. Det förstår jag inte, svarade han.

Sedan mannen skjutit kvinnan och lagt kroppen i bilen fortsatte han att planlöst köra E 10 söderut till Stenåldersplatsen.
– Jag körde in där och lämnade kvinnan. Det blev bara så, berättade han.
Han förklarade därefter att han fått nog av alla frågor.
– Eftersom vi fortfarande famlar och har obesvarade frågor så måste vi grotta ned oss i olika tänkbara motiv och scenarios, sade åklagare Ulrika Schönbeck som åter ledde förhöret.
Mannen kommenterade inte åklagarens åsikter mer. Han berättade därefter om ur han åkte hem från Stenåldersplatsen för att hämta brännbar vätska, troligen bensin.
– Jag körde tillbaka, hällde bensin på marken intill kroppen, tände på och åkte därifrån, berättade han.
Hans avsikt var att kroppen skulle brinna upp och försvinna men han stannade aldrig kvar för att se vad som hände med kvinnan.
Mannen var förvånad över att ingen hittat kvinnan och han åkte därför en vecka senare åter till Stenåldersplatsen.
– När jag kom dit låg hon kvar på platsen. Jag lindade in kroppen i en filt, lade den i bilen och åkte mot Edeforsvägen. Jag svängde in där för att jag var rädd, sade han.
Han placerade kroppen mitt ute på asfalten på gamla E 10.
På den nya platsen högg han ned en fyra meter hög gran för att sopa över kroppen med löv och annat, men så blev det inte. Granen var för stor.
– Skulle du gömma kroppen under granen?
– Nej, så var det inte, sade han.
Mannen kunde inte förklara varför delar av kvinnans bh låg skadade och utspridda runt kroppen.
Han blev irriterad över att åklagaren antydde att kroppen blivit avklädd och underströk än en gång att det inte finns något sexuellt motiv bakom hans agerande.

Åklagare Ulrika Schönbeck ansåg det märkligt att den åtalade säger att han ville att kvinnan skulle bli upptäckt samtidigt som han gjort allt för att dölja kroppen och vilseleda polisen i sökandet efter henne.
Mannen hade inga kommentarer till åklagarens reflektioner.
Under en stor del av förhöret med 51-åringen vägrade han möta åklagarnas blickar. Han svarade på frågorna men tittade rakt fram.
Åklagarna ställde i slutet av förhöret kompletterande frågor om älgjakten som mannen deltog i både före och direkt efter händelserna den 12 september i fjol.
Rättegången fortsätter på onsdagen med ytterligare frågor till den åtalade mannen. Dessutom ska fyra vittnen höras.

Mer läsning

Annons