Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rätt svar på missnöjet

Annons

Efter förra årets skiftbyte i LO-toppen har den fackliga paraplyorganisationen flyttat fram positionerna. LO syns och hörs och agerar självständigt och självsäkert i debatten. Oavsett om utspelen från LO-borgen handlar om vinster i välfärden eller arbetskraftsinvandring, är den röda tråden att det behövs en aktiv politik för att möta samhällets utmaningar. Och att skiljelinjerna mellan höger och vänster måste vara tydliga. För det är framför allt LO:s medlemmar som får ta den första och största smällen när politiken inte fungerar.

Hög arbetslöshet, arbetsgivare som med inhyrd utländsk arbetskraft snedvrider konkurrensen, en otyglad spekulationsekonomi som slår ut arbetstillfällen, svaga trygghetssystem – de senaste årens nyliberala vindar har slagit hårt mot LO-kollektivet. Därför är det inte förvånande att missnöjet växer i de fackliga leden.

Under det gångna året har två opinionsmätningar, den senaste publicerad i söndags, placerat Sverigedemokraterna som näst största parti bland LO:s medlemmar.

Hur påverkas facket av att många medlemmar är beredda att rösta på SD? Det beror vilken analys man gör. Är slutsatsen att var tredje manlig LO-medlem anser att vi borde stänga gränserna för att invandrare är skumma, eller är slutsatsen att många fackligt ansluta är kritiska, ja förbannade, på politikens oförmåga att lösa de problem vi står inför? Föreställningen att LO-medlemmar skulle ha konverterat en masse till rasismen kan vi släppa. Enligt den årligt återkommande mångfaldsbarometern från Högskolan i Gävle, har de flesta svenskar en positiv inställning till invandrare och mångfald.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har rätt när han säger att det politiska trycket måste riktas mot arbetsgivare som pressar kostnaderna genom att strunta i kollektivavtal. Det är de som utnyttjar utländsk arbetskraft som är problemet, inte den polska snickaren eller iranska städaren. Detta är en viktig distinktion och ett politiskt vägval.

Antingen hemfaller vi åt SD:s retorik och ökar splittringen på arbetsmarknaden, ställer grupper mot varandra, eller så förändrar vi de strukturer som ger näring åt missnöjet. Valet är enkelt.