Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rapport från oljehuvudstaden

Stavanger i juli. Norrmännen togs på sängen av oljan i Nordsjön.

Annons

De hade inte ägnat någon större uppmärksamhet åt havsrättskonferenserna som gav Norge rätt till halva kontinentalsockeln i Nordsjön. Så sent som 1958 slog norska experter fast att det inte fanns någon olja i Nordsjön, och när ett amerikanskt bolag, Phillipsgruppen, i slutet av 1962, begärde att få leta olja i norska vatten blev det inte mer än några notiser.

Norge berördes till en början knappt av letandet, men det skulle snart bli annorlunda. Oljan kunde inte ha kommit lägligare. Valfisket var på utdöende, varven hade svårt att konkurrera och övrig industri var dåligt utvecklad. Nu öppnades nya möjligheter. Ett valfångsfartyg byggdes om till oljeletningsfartyg. Det fungerade inte så bra, men snart insåg man att de djupa norska fjordarna var idealiska för att bygga oljeplattformar. Utländsk teknologi strömmade in i landet, och nya armar växte ut på den gamla sjöfartsnäringen, som på en skadad bläckfisk. Helt nya näringar uppstod – transporter, service, underhåll och så vidare. Hela kusten drogs med.

För 40 år sedan fanns inte oljan i Norges nationalräkenskaper. Idag står olja och gas för en fjärdedel av Norges BNP (allt inräknat ännu mer), hälften av exporten och en dryg tredjedel av statsinkomsterna. 100 000-tals norrmän jobbar direkt eller indirekt inom olje- och gassektorn. En väldig oljefond utjämnar svängningarna i oljepriset och garanterar norrmännens pensioner när oljeinkomsterna inte flödar lika ymnigt längre.  

Den blomstrande norska ekonomin är inte ett resultat av marknadskrafternas fria spel. Utan stark statlig styrning, i form av regelverk, ägande och näringspolitik, hade oljans ekonomiska välsignelser mycket väl kunnat gå norrmännens näsa förbi. Det krävdes snabba beslut. När statsminister Trygve Bratteli (S) hastade iväg för att formellt inviga Ekofiskfältet 9 juni 1971, producerade Norge redan 40 000 fat olja.

Då hade Stortingets industrikommitté författat sina ”Tio oljebud” om nationell kontroll och styrning av oljeverksamheten i Nordsjön, med målet att integrera denna i det norska samhället och skapa största möjliga tillväxt över hela landet. Styrningen skulle ske genom ett oljedirektorat och ett helägt statligt oljebolag, Statoil, båda med säte i Stavanger. Men också genom en stenhård koncessionspolitik som tvingade utländska oljebolag att samarbeta med norska företag och i början även ta de ekonomiska riskerna i samband med oljeletandet.

Olja är storpolitik och det norska oljeäventyret har kantats av dramatiska svängningar i oljepriserna. I mitten av 1980-talet låg de till och med under produktionskostnaderna i Nordsjön. Okontrollerade utsläpp och allvarliga olyckor har inträffat – den mest kända när plattformen Alexander L. Kielland kantrade 1980 och 123 oljearbetare drunknade. När oljeutvinningen drar allt längre norrut mot Norska havet och Barents hav och djupen och miljöriskerna ökar dramatiskt, känns det tryggt att veta att det ytterst är den norska regeringen och inte till exempel BP:s koncernledning som bestämmer vilka risker som kan accepteras.

Norge kan leva gott under många år framåt på redan gjorda investeringar i Nordsjön, och har råd att avstå från att exploatera de sista reserverna i norr, i synnerhet som dessa är små jämfört med vad man funnit i Nordsjön. Det betyder att norsk ekonomi på nytt får anpassa sig, men från en mycket högre nivå än när oljeäventyret började. Något som de norska företagen och skattebetalarna kan tacka framsynta politiker för.