Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rädd att jag ska ångra mig, rädd att välja fel …– en tvättäkta velpotta

Annons

Året var 1994, jag var 17 år och gick samhällsprogrammet på Härjulfskolan i Sveg. Det var valår. Även om jag inte då hade åldern inne för att gå och rösta så var det en stor grej. Vi skulle lära oss så mycket som möjligt fast vi inte fick välja. "Vad skulle du rösta på om du fick?" var en vanlig fråga på rasterna efter samhällslektionerna.

Jag fick panik. Jag var ju bara tvungen att ha ett svar till kompisarna tänkte jag då, men jag blev tyst.

Första året jag var röstberättigad i allmänna val var jag 21 år. Jag ville redan då bli journalist, det visste de flesta av mina vänner, men jag hade inte kommit så långt som till att förverkliga det än. När det kom till att delta i diskussionerna om valet ... blev jag tyst. Jag fick höra "men du som är samhällsintresserad och vill bli journalist varför är du så tyst?". Jag reagerade ungefär som jag gjort fyra år tidigare, panik alltså, samtidigt som jag kände stora krav på att ha något smart att säga.

När jag var sjutton tror jag det var någon som sa. "du som är från landet och är mycket i skogen röstar nog på centern eller miljöpartiet". Att vara mycket i skogen gillade jag, djur och natur också, men var det det som skulle avgöra var jag lade min röst?

Orsaken till tystheten både 1994 och 1998 var att jag är en tvättäkta velpotta, rädd att jag ska ångra mig, rädd att välja fel. Jag minns att jag försökte läsa på, följde valdebatter och nyheter om politik när valet jag skulle rösta i första gången närmade sig. Jag gav upp. Jag gick alltså inte till valurnan den första gången jag verkligen fick. Jag ljög och sa till alla att jag gjorde det för jag kunde helt enkelt inte stå ut med tanken på att jag inte kunde bestämma mig. Jag lämnade inte ens en blankröst.

Sedan de här gångerna har det blivit många val, och mina val har varierat, jag har också lämnat någon blankröst. Ett år glömde jag faktiskt bort att rösta, det skäms jag för, demokratins rättigheter för bövelen!

Med stigande ålder har jag lugnat ner mig men får ändå alltid lite valpanik, oavsett om det handlar om ett riksdagsval eller mycket annat, när det kommer till att jag ska välja något.

Men ett ordspråk jag läste någon gång etsade sig fast och jag tror det har hjälpt mig i min valvånda rent generellt: "Den som väntar för länge på nästa steg blir stående på ett ben." Och det vore rätt trist att bara stå här på samma ställe och försöka hålla balansen.

Vi syns i vallokalen!

För att läsa e-tidningen

Är du prenumerant på LT, kommer du åt e-tidningen här

Är du inte prenumerant så hittar du prenumerationserbjudanden här.