Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Proffsigt och spännande

/
  • Noomi Rapace spelar Lisbeth Salander som ett blödande sår som ständigt petar i sig själv för att inte tillåta sig att läka.

Annons

Det första tecknet på att "Män som hatar kvinnor" inte är din vanliga, Martin-Beck-rynkar-pannan, Wallander-saknar-välfärden typ av svensk thriller kommer redan när rollistan rullar upp. Minsta pizzabud verkar ha Dramatenkontrakt. De större birollerna - biroller, märk väl - spelas av Sven-Bertil Taube, Lena Endre, Peter Haber och Peter Andersson.
Annika Hallin och Sofia Ledarp är med så lite att de knappt är med alls. Jacob Ericksson har två repliker. David Dencik ("Lasermannen"), en av Sveriges mest begåvade skådisar, flimrar förbi kortare tid än det tar att säga "konspirationsteori".
Överhuvudtaget andas "Män som hatar kvinnor" ren kvalitet.
Fotot är smeksamt men skrämmande, persongalleriet är spektakulärt men trovärdigt, tempot är imponerande rensat på transportsträckor - "Män som hatar kvinnor" levererar helt enkelt som en cracklangare med spelskulder.
Eftersom alla och hans guldfisk redan läst Stieg Larssons roman vet de redan att huvudstoryn tar avstamp i industridynastin Vanger. Harriet är försvunnen sedan 40 år, hennes farbror vill att Blomkvist tar reda på vad som hänt.
Till sin hjälp får han den djupt dysfunktionella Lisbeth Salander, ett trauma i läderjacka, med den ena handen krampad kring en cigg och den andra dansande över tangentbordet på en bärbar dator. Jakten kan börja.
Jag är en av fem svenskar över elva år som inte har läst Stieg Larssons böcker och kan alltså inte bedöma hur filmen förhåller sig till originalet. Däremot kan jag berätta hur jag som biobesökare förhöll mig till filmen: Jag satt med ögonen fastspikade på duken. "Lägg ner det här innan du blir smittad du med", säger Björn Granaths luttrade polis till Mikael Blomkvist, men då är jag redan smittad, jag vill veta, måste veta vad som hänt med den försvunna Harriet Vanger. Det är sällan man möter thrillers med sådan förmåga att engagera. Den suger in sin publik med samma kraft som Lisbeth Salander i Noomi Rapaces utmärkta gestalt suger i sig cigaretter - och då röker hon ändå mer i "Män som hatar kvinnor" än Humphrey Bogart under hela sin karriär.

Mer läsning

Annons