Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pride är mer än bara kärlek

Annons

Det är Pridevecka i Stockholm. Som de flesta andra festivaler är Stockholm Pride en vecka av dans, sång och kärlek. Men den är också brännande samhällsaktuell politik.

Pridefirandet har sitt ursprung i den amerikanska gayrörelsen i slutet av 60-talet. 60-talet var för HBT-personer en tid präglad av oro och förföljelse. Polisen hade länge spridit skräck bland HBT-personer i hela USA, med trakasserier och våld. Efter en razzia mot gaybaren Stonewall Inn i New York den 27 juni 1969 reste sig HBTQ-samhället för första gången och det som kallas Stonewallupproren inleddes. Demonstrationerna, som varade i tre dagar, har sedan dess setts som en vändpunkt för HBTQ-rörelsen. Det var första gången man slöt sig samman och krävde sina rättigheter. Pride började firas till minne av Stonewallupproren, och pridefestivalerna har sedan spritts över världen.

Med åren har HBTQ-rörelsen utvecklats. Från att främst ha fokuserat på det förtryck som homosexuella män utstår har andra perspektiv lyfts. Den internkritiska debatten lyfter ofta bristen på inkludering, hur andra strukturer som könsmaktordningen, transfobi och rasism förekommer även inom gayrörelsen. En högst relevant internkritisk debatt, då ett förtryck inte utesluter andra privilegier. Det är glädjande att se att andra perspektiv än bara det vita, manliga perspektivet börjar få talutrymme i HBTQ-debatten.

Årets festival i Stockholm går under ledorden "Så länge det finns hat finns det anledning att festa". Stockholm Pride vill med sin slogan lyfta varför Pridefestivaler fortfarande behövs. Förtrycket mot HBTQ-personer är fortfarande högst reellt. Även om Sverige har lagar som reglerar allas lika rättigheter är det fortfarande allt för ofta som dessa inte omsätts i praktiken. Mycket av detta hänger ihop med vilka normer som är rådande. Så länge det fortfarande förutsätts att någon är heterosexuell, eller definierar sig som det kön man föddes till är förtrycket närvarande. Så länge någon är rädd för att komma ut för sina familjer, sina vänner eller bekanta finns fortfarande hatet och förtrycket.

Det finns en allmän syn på Pride som en festival som handlar om kärlek. En festival som förespråkar att all kärlek är lika mycket värd. Och visst är det så, men kärlek är bara en parentes bakom det Pride egentligen handlar om; rättigheter. Rätten till ett värdigt bemötande på sin arbetsplats, i sin skola, hos vården och i andra offentliga instanser. Rätten att själv kunna identifiera sitt kön och sin sexualitet. Och rätten att inte bli annorlunda bemött för att man inte följer den norm som samhället bestämt.

Pride är att ta varandras händer och gemensamt stå rakryggade mot förtrycket, precis som i Stonewallupproren 1969. På lördag kommer jag vara i Stockholm och promenera runt staden med alla andra i Prideparaden. För att det, absurt nog, fortfarande finns de som hävdar att vissa sorters kärlek är mindre värd. Men framför allt, för allas lika rättigheter.