Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Prata med Putin i stället!

Annons

Det var bra att president Obama tog ett steg tillbaka och nu begär kongressens godkännande för den påtänkta straffaktionen mot Syriens regim. Han kan nu åka till G20-mötet i S:t Petersburg utan att ha beordrat ett krig som i långa stycken går på tvärs med världsopinionen, och som skulle ha skett utan att USA ens avvaktat rapporten från FN-inspektörerna. Säkert lättar det också stämningen när han i morgon enligt gällande planering träffar den svenska regeringen. Men tidpunkten för Sverigebesöket förefaller ändå dåligt vald.

Så länge krigsplanerna kvarstår, borde Obama utnyttja all tid fram till G20-mötet till att fundera på om det är en bra idé att eskalera kriget i Syrien, utan att ha FN i ryggen. Att bestraffa ett annat land för brott mot internationella normer och samtidigt själv bryta mot internationell rätt uppfattas nog av de flesta som hyckleri. Även om man försöker ge legitimitet åt aktionen genom att kalla den för en humanitär intervention eller något annat. Hela kriget har varit en humanitär katastrof, utan att det hittills besvärat USA. Nu riskerar man att förvärra det humanitära läget.

Men det är inte bara där logiken haltar. Syftet med aktionen måste rimligtvis vara att hindra Assad från att gasa ihjäl fler människor. Men det lär man inte uppnå genom den begränsade attack som Obama talar om, och som uttryckligen inte syftar till regimförändring. Assad blir alltså kvar, men hans förråd av kemiska vapen ska reduceras och han ska skrämmas från att utnyttja dem som återstår. Hur sannolikt är det att massmördaren Assad agerar enligt det optimistiska scenariot, och att det stannar vid detta?

Dess bättre lät sig Labour i Storbritannien inte än en gång luras av en talför premiärminister. USA får gå vidare utan sin viktigaste allierade, sedan det brittiska parlamentet efter en hård debatt underkänt Camerons skickligt framförda men sakligt tunna advokatyr. Nu gör Obama klokt nog en Cameron och tar frågan till kongressen. Den amerikanska opinionen är ljum för en aktion, men kongressen kan uppleva att den inte har något val. Det hela har alltmer kommit att handla om att rädda presidentens och USA:s trovärdighet. Men är det verkligen ett acceptabelt skäl till att starta krig anno 2013?

Man frågar sig hur USA:s kanske mest kompetenta och därtill minst krigiska utrikespolitiska ledning på många år (utom Obama, utrikesminister John Kerry, försvarsminister Chuck Hagel, FN-ambassadören Samantha Power och presidentens säkerhetspolitiska rådgivare Susan Rice, för att nu inte glömma vicepresidenten Joe Biden) kunnat måla in sig i ett sådant hörn? En förklaring kan vara Obamas välkända benägenhet att skjuta upp svåra avgöranden.

Det var lika dumt av Obama att straffa president Vladimir Putin genom att ställa in besöket i Moskva i ett läge där Rysslands medverkan behövs för att få ett slut på blodsutgjutelsen i Syrien och finna en varaktig politisk lösning på konflikten. Vad tjänar det till att såra Putins fåfänga och ge honom ytterligare sympatier i nationalistiska kretsar i Ryssland genom att nonchalera honom när han står som värd för ett internationellt toppmöte? I synnerhet med en så svag förevändning som att Ryssland gett asyl åt spionsavslöjaren Edward Snowden.

I stället för att fly från verkligheten i Stockholm, borde Obama förlänga sitt besök i Ryssland för att få tid med ordentliga samtal om Syrien andra bilaterala amerikansk-ryska problem med Putin och hans medarbetare. Det gagnar världsfreden mer än ett besök i Sverige just nu.