Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Popgeni avslutade storslaget

/
  • Eilen Jewel har spelat med samma band sedan hennes första skiva släpptes för sex år sedan. Det är inte första gången gruppen turnérar i Sverige.
  • En av låtarna som Landstrom spelade i onsdags hade aldrig framförsts för publik tidigare. Eventuellt kommer den med på skivan som gruppen jobbar på för tillfället.

Det var knökfullt framför Storsjöteaterns Studioscen i onsdags.

Annons

Trots den avslappnade stämningen gick det att känna en spänd förväntan i luften. Främst hos arrangörerna Popgeni, eftersom evenemanget var det sista för säsongen.

- Det är lite examenskänsla, berättade Björn Bostrand.

Landstrom presenterades som "Jämtlands och Sveriges bästa band i den här genren". Ett trumkomp rullade igång på scenen. Ekoklädda gitarrslingor och viskade sång stämde in i låten Another me. En skön lunk infann sig där bandmedlemmarna inte var rädda för att luta sig tillbaka. Per Stålhandske spelade ett fint pianointro till In the bright daylight. Låtens melodi och ackordsföljd gav exempel på Landstorms goda förmåga att använda enkelhet som ett effektivt redskap.

- Två ackord, mer behövs inte, berättade Göran Lindström inför låten Then the rain came. Titelfrasen upprepades repetitivt som refräng och backades upp av svängigt komp. Lasse Sörlin såg ut att njuta bakom sin akustiska gitarr. Lullaby for dreamers avslutade melankoliskt bandets framträdande.

När Eilen Jewel och hennes svartklädda band klev upp på scenen hände det något. Bandet var som en levande organism som andades musik snarare än spelade. Tempot kunde skifta mitt i låtarna. De kompetenta musikerna hade alla sin egen spelstil. Jag tänker särskilt på gitarristen vars härligt plonkiga gitarrspel förde tankarna till 60-talets garagerock. Eilens sång släpade sig kaxigt fram. Mellansnacket både charmade och underhöll. Som efter låten You wanna give me a lift.

- Flera av er kan säkert bättre engelska än jag, men jag menade alltså "skjuts" och inte "hiss" i låten, bara så ni vet. "Vill du ge mig en hiss", vore ganska tråkigt att sjunga, förklarade hon skämtsamt.

Materialet varierade mellan ren blues, Honky tonk-country och 60-talsrock. Egna låtar varvades med covers av Eilens favoritartister, däribland Billy Holliday.

Eilen Jewel och hennes band var trygga i sitt framförande, men rörde sig sällan utanför sina ramar. Texternas vaga klichéer handlade visserligen om känslor, men utan att blotta något vidare personligt. Gitarriffen var som ständiga referenser ur musikhistorien. Landstrom å andra sidan var raka motsatsen. De angrep genren på sitt eget sätt, men kändes mer trevande. Leadsången hade exempelvis gärna fått ta större plats.

Sammantaget var det ännu en fantastisk kväll av Popgeni. Jag hoppas verkligen att de fortsätter att förgylla Östersunds musikliv framöver.

Mer läsning

Annons