Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Polite conversation ...

Annons

Frissan var en engelsman. Han var mycket artig och diskret alltmedan han med stor koncentration minutiöst gav sig in i mitt hår. Jag får ofta lust att föra samtal med folk i sådana här situationer. Vi har en avgränsad tid tillsammans (en timme kanske), vi vet inte, men det är inte troligt att vi ses igen, vi kan prata fritt.

Jag berättade om när jag var i London i ungdomen. Hur min brittiske kille var så fantastisk och enkel att prata med. Hur hans kompisar också var fantastiskt trevliga, men också hur knepigt det var att komma Riktigt nära. Svenskt nära liksom.

(Jamen ni vet när man bara vet. Man behöver inte ringa tre veckor innan och planera in den där middagen; man kan bara gå förbi. Och hänga med varandra. Man behöver strängt taget inte prata alls man vet ändå att man är nära vänner. Svenskt, helt enkelt.)

Han förstod precis och berättade om hur han uppfostrats till att främst vara artig, förekommande, kunna konversera med vem som helst om vad som helst. Men viktigast: att inte röja vad man verkligen känner. Det gäller att hålla en stiff upper lip (att överläppen är stel och inte darrar eller kröks så att någon förstår vad man känner…)

Min poäng med min ungdom i England var just att jag till slut undrade om det Gick att komma någon riktigt nära?! Jag kände mig lite eljest i mitt kulturella uttryck när jag gärna ville komma djupare än att konversera ännu en kväll.

(Jamen jag hade ju aldrig lärt mig konversera, jag visste ju bara hur man pratar om viktiga saker!) Jag kände mig väldigt ensam i ett hav av trevliga bekanta.

Kommer man er riktigt nära tror du? Går det?

Frissan tittade på mig med en outgrundlig min och sade: You’ll never know now, will you. Och så var den konversationen avslutad.

Och det låg så mycket i det där; hur han tittade på mig med hela sin uppfostrans smärta. Där han aldrig fått utveckla en sådan förmåga, för det gör man inte helt enkelt. Det passar sig inte att röja sådana privata saker. Han tillade också att det var en form av personlighetskrympande han fått med sig i skolan och hemmet och det är klart, det var ju inte så bra. Och inte skulle han uppfostra sina egna barn så. Inte nu när han levat i Sverige några år. (I England får man ju fortfarande aga barn som ni säkert vet.)

Men! Å andra sidan var ju vi svenskar så fruktansvärt rude! Buffliga, oartiga, ingen sade förlåt om de knuffade till honom. Vi kunde inte hålla ett samtal levande. Vi hade inte mycket till bildning och det var kanske därför vi inte visste bättre än att bara prata om vädret? Varför pratar ni aldrig om politik, världssituationen, folks beteende, skvallrar om kungahuset eller något annat, riktigt bra konversationsämne?

Ja, då fick jag ju hålla med och säga att vi inte vet hur man gör. Det kan betraktas som lite konstigt om man börjar prata med någon på bussen. Folk kan tro att man är knäpp. Gränslös. Eller bara konstig. Och jag bad om ursäkt å mitt folks vägnar och bedyrade att jag alltid håller upp dörrar, säger förlåt om jag knuffar någon och fösöker hjälpa till bäst jag kan.

Men till slut. När frisyren var klar och det var dags att skiljas. Då tittar han på mig och säger: det här var den bästa hybrid jag varit med om, eller hur? En slags blandning där vi både konverserat men också pratat om saker som bränns. Så garvade vi och beslutade oss för att från och med nu vara mer öppna. För allas kulturer.

Mer läsning

Annons