Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Plus för sossarna – och minus

I lördagstidningen begick jag ett misstag som gjorde inlägget mindre tydligt. Jag skrev att en del sossar tycker ”att de rödgröna snackat för lite om sjuka och arbetslösa”.

Annons

De jag tänkte på är i stället de som säger att sossarna snackat för mycket om dessa grupper. Jag håller alltså inte med. För när sossar talar till de arbetande människornas försvar, så talar man om hela människan, alltså inte bara om dem som just nu producerar. Människan är mer än en produktionsfaktor.

Härintill skriver jag om Mona Sahlins tal på Socialdemokraternas förtroenderåd. Direkt märklig var den del där hon kommenterade att Miljöpartisten Mikaela Valtersson sagt sig förvånas över att sossarna, som inför valet investerat så mycket i en bättre a-kassa och sjukförsäkring, inte hade en enda valaffisch om saken. Det märkliga var alltså att man inte förde fram vad man ville på ett centralt område. Men Sahlin tog det till intäkt för att vilja förändra sossarnas politik. En märklig logik.

Lördagen blev en svart dag för Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin. Detta då hans samtal med den amerikanska Bushregeringens ambassadör i Sverige blivit offentliga på Wikileaks. Hans sågning av det egna partiets politik är sådan att han måste bytas ut. Men det tycker jag förstås borde ha skett för länge sen.

Däremot är gårdagens avslöjande en fjäder i hatten för den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson som våren 2006, så fort man fick kännedom om saken, såg till att stoppa amerikanska fångtransporter från att göra uppehåll i Sverige. Regeringen Persson fick ju mycket – befogad – kritik för att man ett par månader efter elfte september såg till att två egyptier utvisades ur Sverige med hjälp av den amerikanska underrättelsetjänsten. Läckorna nu visar att man lärde sig något på de missen. Det är svårt att tro att dagens regering skulle ta samma självständiga hållning. Fast Carl Bildt (M) förtjänar beröm för att han pekas ut som mest motsträvig när sanktioner mot Iran diskuterats. Han tänker i alla fall själv. Ibland blir det rätt.