Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter knäcker koden

"En bortglömd planet, en ensam komet /1998, jag sitter fast i samma smet". Petter rappar på Jämtlands gymnasium och hans bok "16 rader", om hur texterna blir till, vilar i elevernas knän.

Annons

Först blev han lite kränkt över att bli jämförd med en sjuåring. Sedan blev han nyfiken.

– Det var som att se sig själv i spegeln, säger han om mötet med en sjuåring med ADHD. 

Petter Alexis Askegren hade ingen diagnos, inte som liten. Han hade en pappa som var arkitekt och tog med familjen på kulturresor till katedraler (själv åker Petter på rebellisk charter). En obrottsligt lojal mamma som fick in honom på humanistisk genom att välja till kinesiska och italienska – trots att han inte kunde sätta punkt i svenska. Han hade Söderkamraterna IF ("Jag minns de flesta, Söders allra bästa ...") och en brorsa som gillade hiphop.

– Jag gick hos talfröken för jag artikulerade inte, vilket är lite roligt med tanke på vad jag gör i dag.

Petters väg till en Grammis som Årets textförfattare 1998 (samma år blev han Årets nykomling och Årets manliga rock/popartist) är inte rak. Efter att ha bytt ut språk på humanistisk mot nio timmar bild mötte han en engagerad lärare på Komvux som gav litteratur ett sammanhang. Och trebarnsmorsan från Farsta i bänken bredvid struntade i om han svarade "Hockeyklubba" på religionsprovet.

– Du ska bli litteraturprofessor! utbrast hans mamma när han kom hem med sitt första MVG.

Hon såg till att han började plugga litteraturvetenskap.

– Jag ville verkligen göra något inom hiphop och rappen var sista utvägen, säger han.

Men alla rappade på engelska då – villket gick bra "så länge musiken var hög och micken låg". Vinden vände när han hängde med sin flickvän till England. I stället för att jobba på sitt kassa engelska uttal började han göra något han lekt med i tanken en tid: skriva raptexter på svenska. Litteraturen hade gett honom mängder av nya ord och referenser – som han använde i sina texter.

När han kom hem testade han några rader på Thomas Rusiak:

– Och kärlek, jag lider mer än unge Werther, det är mitt hjärta som värker.

– Shit man, jag vet inte vem Werther är, men det där var skitfett!

Petter plockar fram Haruki Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning". Han läser en mening och säger att han kommer använda den, kanske skriva om den lite. Som sampling, eller intertextualitet, om man så vill.

Föreläsningen går mot sitt slut. Petter signerar glatt böckerna, som vilat i elevernas knän under föreläsningen – sin egen och andras.