Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Peter Gustavsson: Pandemiparadoxen – är det socialdemokratiskt med lockdowns?

Artikel 5 av 8
Pandemiparadoxen
Visa alla artiklar

När den socialdemokratiska premiärministern Jacinda Ardern stängde ner samhället hade Nya Zeeland 102 fall av covid-19. Motiveringen var enkel.

En gång hade antalet sjuka i Italien också varit lågt. Men nu hade viruset knäckt Italiens sjukvårdssystem, och hundratals dog varje dag. Där skulle aldrig Nya Zeeland hamna.

Den 23 mars 2020 tillkännagav Ardern hur regeringen skalade upp åtgärderna för att stoppa smittan. Alla som inte hade samhällsviktiga jobb skulle stanna hemma i fyra veckor, och avbryta all kontakt med människor utanför det egna hushållet.

All undervisning flyttade online. All verksamhet utom livsmedelsbutiker, läkare, apotek, bensinmackar och banker skulle stänga igen.

Femton månader senare har totalt 26 personer dött med covid-19 i Nya Zeeland. Och under större delen av tiden har nyzeeländarna kunnat leva ungefär som vanligt.

De hårdare restriktionerna upphörde i maj, och i juni 2020 togs allt utom gränskontrollerna bort. Sedan har begränsade nedstängningar genomförts i regioner där smittan sluppit lös, men man har snabbt kunnat återfå kontrollen.

Paradoxalt nog ledde alltså den inledande hårda nedstängningen till att man tidigt kunde öppna upp och ta bort restriktionerna – förutom för dem som reser in och ut ur landet.

Att nedstängningarna begränsats i tid har också begränsat de negativa effekterna för ekonomin, och för människors mentala hälsa. Den känsla av hopplöshet till följd av rädslan att bli sjuk och till synes ändlösa restriktioner som många upplevt i andra länder har inte infunnit sig.

I en opinionsundersökning i maj 2020 menade 92 procent av de tillfrågade att nedstängningen var rätt beslut. Och i det val som genomfördes i oktober fick Labour ett rekordhögt stöd och Jacinda Ardern kunde regera vidare utan att behöva söka stöd hos andra partier.

Paradoxalt nog ledde alltså den inledande hårda nedstängningen till att man tidigt kunde öppna upp och ta bort restriktionerna.

Två dagar efter att Ardern presenterat Nya Zeelands nedstängning, tillkännagav Finlands socialdemokratiska statsminister Sanna Marin att Helsingforsregionen skulle sättas i karantän.

Åtgärden visade sig senare vara grundlagsvidrig och avbröts efter tre veckor, men då hade den redan tjänat sitt syfte – att stoppa den initiala spridningen av covid-19. Tack vare denna och andra åtgärder har Finland fortfarande färre än 1 000 döda i pandemin.

Ardern och Marin hade turen att smittan anlände till dem förhållandevis sent, och de kunde se och lära av utvecklingen i andra länder. Ardern styrde också över en önation där tullmyndigheterna har en vana av att skydda landets unika flora och fauna från potentiellt invasiva arter.

Men de är också två socialdemokratiska ledare som drog slutsatsen att en sjukdom som sprids exponentiellt inte ger dig tid att vänta och se. Som gjorde vad de kunde göra på en gång, för att stoppa viruset innan den fick fotfäste.

Pandemin har tvingat många regeringar med olika politisk färg att snabbt svänga om och fatta beslut de inte trodde att de någonsin skulle fatta. Den tyska koalitionsregeringen med socialdemokratisk medverkan stängde ner landet för att stoppa smittan, och spanska och italienska socialdemokrater drev igenom hårda lockdowns för att stoppa smittans framfart.

I Storbritannien kritiserade Labour den konservativa regeringen hårt för att den handlade för sent. I USA och Brasilien var vänstern oerhört kritisk mot högerpresidenternas pandemiförnekande retorik och bristande handlingskraft.

Även om Sverige inledningsvis valde en annan väg, så förändrades strategin successivt utifrån de erfarenheter som drogs. Under vintern och våren 2020-21 tillämpade Sverige många åtgärder som inledningsvis hade avvisats.

Men kanske gick den viktigaste lärdomen förlorad. Många länder införde lika hårda restriktioner som Nya Zeeland, och en del gick betydligt längre i att begränsa rörelsefriheten. Men åtgärderna infördes inte i förebyggande syfte, utan när smittan redan fått stor spridning.

När viruset fått fotfäste var det betydligt svårare att röka ut det. Och kraven på att öppna upp igen var ofta för högljudda för att nedstängningen skulle vara tillräckligt kraftfull och varaktig för att stoppa smittan helt.

Virus känner inga nationsgränser, och inte heller några politiska ideologier. Men olika värderingar och samhällsanalyser kan resultera i olika sätt att bemöta en pandemi. Och på samma sätt som samhället behöver ha en fysisk beredskap, behöver partierna ha en ideologisk beredskap.

Det kan komma tillfällen då man behöver stänga ner hela samhället för att stoppa ett virus.

Vad kan pandemin lära oss om vårt samhälle – och vad kan vi lära av andra länders krishantering? Du kan ta del av alla delar i artikelserien Pandemiparadoxen under fliken Opinion på ltz.se