Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Perfekt invigningskväll i Norhalla

Alla makter var på arrangörernas sida i lördags när Norhalla skulle invigas: vackert väder, stor publik och strålande framträdanden av artisterna gjorde kvällen till en klockren succé.

Tioåriga Karin Lundberg sammanfattade det hela i tre ord:

– Alla var bäst!

Annons

Familjen Lundberg och alla övriga Nordhallenbor har slitit och släpat i sju år för att omvandla byns nedlagda täljstensbrott till en spektakulär utomhusscen. Projektledare Jan Andersson vred till ett välkänt citat för att beskriva det:

– Aldrig har så många jobbat så mycket så länge!

Nervöst hade det varit också. Men nu kom alla farhågor om utebliven publik, ösregn, elfel och allt annat som kan gå fel på skam. Det var tydligt redan vid ankomsten: bilar, bilar, bilar så långt ögat kan se och i brottet, en halv kilometer upp, har nära 500 personer intagit sina platser.

Nästan fullsatt alltså (plats finns för 550).

Dags att börja. Torkel Johansson har tagit plats på jättestenen intill scenen och nu blåser han i sitt kohorn. Årekören kommer in och publiken får ett första smakprov på vad brottet kan göra med tonerna. Akustiken är fantastisk.

De lokala artisterna fyller upp hela första delen av programmet. Gruppen Rönn, med Clara Kempff på trummor, Jörgen Vikström på gitarr, inleder med två egna låtar. Sedan ropar de in ”Madame Norhalla” Eleanor Lundberg på scenen och drar igång en lång U2-cover: I still haven't found what I'm looking for....

– Hon gillar verkligen U2, förklarar Clara senare.

Amanda Törnqvist leder dansare från Åres kulturskola i ett par nummer och så blir det förstås invigningsceremoni. Kommunalrådet Eva Hellstrand (C) är självskriven bandklippare, Norhallen är ju hennes barndomstrakter och därför är hennes sedvanliga invigningsdikt på jämtska denna gång.

Eldigt och explosivt blir det när Nordcirkus med Sara Oja och Daniel Wennergren från Edsåsdalen tar över scenen och jonglerar sina poi. Oja på enorma styltor och det avslutande eldklotet som försvinner upp mot täljstensväggen sätter extra krydda.

I pausen tar hela publiken sikte mot cafeterian och man undrar hur det ska gå. Att servera nära 500 pers på några minuter går väl inte. Men visst, byns ungdomar hjälper till och snart har alla varmt kaffe och bullpåse i händerna.

Andra delen börjar just som det börjar skymma och nu är det Sara Löfgrens tur, perfekt ackompanjerad av lokala musiker.

Med proffsig scenvana och mellansnack – hon har aldrig varit i Åre på sommaren, alla snusar här har hon hört, och så är hon kvarts same får vi veta – får hon snart igång publiken med låtar som ”Kär var det sista jag ville bli”, Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”. När sista låten kommer har mörkret lagt sig och delar av publiken står upp och börjar dansa.

Arrangörerna är överlyckliga. Det hade inte kunnat bli en bättre invigning. Anneli Hellstrand har ett jätteleende på läpparna:

– Allt gick jättebra, vi är så nöjda, säger hon.