Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Orvegård: Inte ens tredje gången gillt funkade det

Annons

I min ålder ska man vara en riktig karl. Inte avslöja sånt man komplett misslyckats med. Men ibland måste man skriva av sig. Bara för att skallen inte ska börja brinna.

Jag har utsatt er för diverse konstiga texter. Måndag efter måndag. År efter år, men nu känner jag att det här kan bli den löjligaste hittills. En studie i att inte ge upp, trots att det på bara några dagar gått helt åt skogen.

Lagom till jul finns en maträtt som jag längtar till. Det är inte skinka, köttbullar eller revbensspjäll. Sånt skulle jag aldrig ge mig på.

Nån deciliter ris, lite smör, vatten, salt och mjölk. Hur svårt kan det vara att skapa sin egen risgrynsgröt?

Tydligen skitsvårt för jag misslyckas gång på gång. Vid tre tillfällen förra veckan har mina ambitioner slagit slint. En annan skribent/krönikör-kollega här i tidningen skulle säkert med förbundna ögon mitt i natten kunna koka en gröt som inte ens den mest kräsne tomte skulle ha nåt att invända mot.

Så där lagom krämigt god. Miltals från soppan i min kastrull, där jag för övrigt börjar tro att den lede har bosatt sig.

Första försöket anträdde jag full av självförtroende. Ris hade jag i skafferiet. Visserligen med ett utgångsdatum som passerats med råge. Men, tänkte jag. Det var av fin kvalitet, hade stått torrt och mörkt så det borde ju inte göra nåt att det var lite ålderstiget. Det finns säkert ris som hanterats mycket mer ovarsamt än mitt.

Kranen full av vatten. Mjölk, smör, salt och kanelstänger var heller inga bristvaror. Jag gjorde precis som det stod på paketet som hade en apa som emblem.

Kokade inte över, vred ner temperaturen till ettan. Ställde klockan på trekvart. Det skulle räcka så jag tog plats i soffan och kollade en dokumentär om månlandningen. Efter 45 minuter hade Neil och Buzz satt ned rymdkapseln på månen och jag tänkte hämta lite gröt och se fortsättningen, ni vet ”It´s a small step...” och det där. Men medan grabbarna hade tagit sig ända till månen hade det inte hänt ett skit med det som simmade omkring i min kastrull. Jo, det kanske var lite varmare.

Om mitt grötkok haft samma utfall som månäventyret hade farkosten slutat sina dagar som en rejäl krasch i ”Stillhetens hav”. Riset måste nog ha varit nog dåligt. Trots allt för gammalt och mjölken var en sån där sort med extra lång hållbarhet.

Inte alls optimalt för matlagning. Men ”har man tagit fan i båten...” och så vidare. Efter ett uppehåll på nån dag skaffade jag nytt purfärskt ris och satte igång. Nu skulle inget gå fel. Istället för en TV-dokumentär satt jag och vaktade varje sekund vid spisen, uppmärksam som en passkytt i september.

Klockan på 45 minuter och man skulle inte störa anrättningen. Bara låta den i stillhet svälla under lock. Ok, allt kulle bli bra, men det verkade inte det som fanns på spisen fatta. Resultatet blev samma som i försök ett, som ni kunde läsa om härovanför. Några vilsna riskorn som irrade runt i kastrullen.

Tredje gången gillt brukar det av nån anledning heta. En liter nyinhandlad rödmjölk och så var allt igång igen.

Ytterligare trekvart, en djuptallrik, socker och kanel. Nu skulle det äntligen bli av. Att konsistensen var samma som förut sket jag i. Jag var hungrig och slevade upp soppan

Lös, javisst, men smakade den inte lite konstigt? Mer som potatismos.

Burken med kanel stod lite för nära den med mald muskotnöt.

Nästa gång köper jag gröt i korvform.