Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Per Hagmans vinddrivna existenser

/
  • Hemma för Per Hagman är sedan tre år franska Nice. Men han skulle också gärna ha en stuga på Västgötaslätten.
  • I tio år har Per Hagman haft idén till nya boken
  • Sex år efter
  • Sex år efter

När Per Hagman var yngre var det svårt att slita honom från Stockholm. Nu är det svårt att få dit honom. Storstadens nattliv är utbytt mot lugnet och nya romanen "Vänner för livet" är den mest positiva han skrivit.

Annons

– Egentligen ville jag skriva en riktigt rosa och romantisk roman med klockor som klämtar, säger Per Hagman när han mellanlandar i Göteborg efter några veckor på Västgötaslätten.

– Men det gick ju såklart inte. "Vänner för livet" har stunder av djupare svärta än tidigare, men är samtidigt den ljusaste och mest hoppfulla boken jag gjort.

Det är nu 19 år sedan Per Hagman debuterade som 22-åring med "Cigarett" och satte stämningen för sitt författarskap, med självbiografiska element, skildringar av rotlösa existenser, klubbliv, droger och kärlek. De självupplevda, detaljrika skildringarna fortsatte sedan i böcker som "Pool", men nådde sin kulmen i öppet självbiografiska och hyllade "Att komma hem ska vara som en schlager" 2004. Sedan dess har Per Hagman hittat en tillflyktsort i Nice och ett nytt avstamp i livet.

– Man kan säga att "Vänner för livet" är min första riktiga roman sedan 1997. "Att komma hem!" kändes lite som ett slags bokslut, säger han, medan han äter en sen lunch nära Centralstationen. Tåget ner till Skåne och besök hos modern går snart, och därefter väntar Köpenhamn och kontinenten.

– Idén till "Vänner för livet" har jag haft i tio år. Men det har varit svårt att hitta rätt form för den. Sedan, när jag flyttade till Nice 2007, gick det väldigt lätt och jag skrev den på ungefär två år. Mycket mer disciplinerat än tidigare. När jag var yngre var det inga problem att vara ute hela natten och sedan skriva när som helst. Nu hittade jag någon form av struktur när jag gick upp ganska tidigt på morgonen och skrev mellan 9 och 12.

Resultatet blev en drygt 600 sidor lång roman om ett par vinddrivna existenser som måste göra sina misstag, men som alltid dras till varandra. Och även om inte den självbiografiska ådran är lika tydlig som förr, finns det spår av Per Hagman i karaktärernas kringflackande liv och i vissa populärkulturella referenser. Användandet av Eddie Meduza, till exempel.

Något som först kanske förvånar i bilden av den urbane Per Hagman, men inte är så konstigt när man tänker på att han delade sin uppväxt och ungdom mellan Afrika och Sverige och hur han numera värnar om den västgötska landsbygden.

– Om jag hade haft råd skulle jag ha köpt en liten stuga ute på slätten. Nu bor jag i ett gammalt skolhus som min far ärvt när jag är där, säger han och undrar:

– Tycker du jag har hittat rätt ton i hur de pratar på raggarfesten? Förstår man vad de säger?

Jodå, det har han och det gör man. Och hur underligt det än kan tyckas med en scen från ett Eddie Meduza-gig på landet, så har Per Hagman vidgat sin geografiska arena ännu mer i "Vänner för livet".

– Ja, det finns en hel del scener från Göteborg också. Det är ju faktiskt här jag brukar gå ut när jag är i Sverige. Andra långgatan är allt som Stockholm skulle vilja vara, säger han.

– Stockholm har jag inte varit i på tre år. När jag var där senast så var det på en 40-årsfest. Det är konstigt. När jag gick ur gymnasiet flyttade jag till Stockholm och var livrädd för att åka därifrån, tillbaka till Skövde. Rädd för att bli kvar. Nu kan jag uppskatta mitt västgötska arv, och jag gillar de vardagliga kontakterna jag har i Nice, säger Per Hagman.

Att han skulle flacka kring och bosätta sig utomlands av någon form skattetekniska skäl vill han dock bestämt förneka. Det handlar varken om ekonomi eller om politik, även om ämnet inte är Per Hagman främmande.

– Möjligen har jag väldigt gammeldags anarkistiska eller kristna värderingar, men jag är absolut inte någon slags skattesmitare vilket vissa tycks tro. Jag tjänar inte så mycket att det finns någon skatt smita ifrån. Jag älskar Sverige men det skulle aldrig falla mig in att rösta på något av de åtta stora partierna, de är ju allihop alltför invandrarfientliga och jag själv tror på öppna gränser, säger han.

Själv vill Per Hagman ifrån Sverige. Just nu i alla fall. Tillbaka till lugnet och arbetarkaféerna i Nice. På ett sätt likadan som alltid, på ett sätt helt annorlunda.

– Egentligen handlar väl alla mina böcker om vilsna, förvuxna barn, tydliga produkter av vår tid och kultur, filosoferar han.

– Men barnen är större nu, lite vuxnare. Och jag hade inte kunnat skriva den här boken på 90-talet, när jag var 25. Jag har bara mig själv att bottna i, så jag behövde nog bli äldre och mogna. Sedan har jag väl, på gott och ont, hittat mitt eget uttryck och mitt eget universum som jag utvecklar.

Säger Per Hagman. Och ger sig ut i världen igen.

Mer läsning

Annons