Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Paniken spred sig

Aldrig har jag fått äta upp mina egna ord så mycket som jag fick göra förra veckan. För de av er som läser dessa krönikor regelbundet kommer ni kanske ihåg att jag förra gången skrev om mitt då stundande bröllop.

Annons

Jag skrev då om nervositet och stoltserade med att jag minsann inte var nervös. Som exempel så citerar jag mig själv: "För just känslan av nervositet har aldrig infunnit sig och ska jag vara ärlig tror jag inte att det kommer komma mycket av den varan heller. "(LT 10/5 2008).
Ja vad säger man? Själv lutar jag åt att kalla mig själv för extremt korkad och naiv.

För hur blev det egentligen? Blev jag nervös? Är myskoxar långhåriga? Jag blev så nervös så jag har aldrig varit med om något liknande. De sista dagarna innan bröllopet var jag så stressad och nervös att jag knappt kunde skilja på vänster och höger. Väl framme vid lördagen, bröllopsdagen, så höll min kropp på att byta form från fast till flytande. Vigseln skulle ju ske i den nybyggda skybaren på 26:e våningen i gamla Skatteskrapan i Stockholm.

Efter en snabb hisstur stod jag och K beredda att gå in till våra gäster och vår vigsel. K tittade halvsurt på mig och fnyste fram att hon tyckte att jag inte berömt henne tillräckligt för hur snygg hon var. Och det stämde, för jag var så nervös att jag knappt kunde prata. Vår ingångsmarsch började spela (världens bästa hiphop-beat för övrigt). Inför beundrande, tårfyllda ögon vandrade vi fram till vigselförrättaren. Efter lite sång och diktläsning var det dags för själva vigselakten. Vi det laget kändes det som om jag nyss hade genomgått en lätt lobotomering.

Vigselförrättaren viskade "det är där du ska ge ringen" och pekade snabbt på en textpassage i sitt manus. Men jag var ju så borta så jag såg inte var han pekade och än mindre vad det stod.

Paniken spred sig genom kroppen medan han började prata. Jag försökte så febrilt komma på när jag skulle ge ringen att jag fullständigt missade att han ställde frågan om jag ville ta K till min äkta maka. Allas blickar var riktade mot mig. Och jag svarade inte. Då hör jag K:s bestämda röst bredvid mig "Du ska bara säga JA". Snabbt stötte jag fram ett Ja och K gjorde likadant. Och först då släppte det och vi kunde njuta av ett helt fantastiskt bröllop. Så för första gången är det en gift David som skriver här i LT. Men det var på håret.

Ha en trevlig sommar hälsar jag från Italien där vi är på bröllopsresa. Jag passar även på att ge ett tidigt Yrantips. Missa inte Tom Malmquist, Sveriges mest spännande indiecountrymusiker. Han spelar på torsdagen och gästas om allt vill sig väl av munspelande bluesgubben Kjell Svensson från Frösön. Det kommer att bli magiskt.
Vi hörs!

Mer läsning

Annons