Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pamela: Därför älskar jag individuell start

Jag har förstått att många ungdomar (guuud, så gammal jag känner mig just nu) ställer sig helt frågande till tävlingar med individuell start i längd.

Annons

Själv insåg jag i dag hur mycket jag njuter av spänningen i ett lopp där det inte finns någon Northug-taktik – bara en ensam åkare mot sin egen kropp och klockan.

När jag var yngre satt jag ofta framför tv:n med egen klocka och ett anteckningsblock.

Jag skrev ner tider vid varje passering, och satte sedan in resultatet i en pärm som fylldes allt eftersom skidsäsongen gick.

Jo, kids, det fanns inget som hette internet då förstår ni.

Jag kunde inte googla resultatet från tidigare tävlingar eller år (nää, Google fanns inte HELLER!), så jag sparade allt för att kunna hänga med.

Nördigt? Javisst! Men också ganska roligt.

Att själv kunna sitta hemma i soffan och jämföra hur snabbt Wassberg åkt mellan fem och tio kilometer på en femmil jämfört med Prokurorov och Albarello, var också ett sätt att fördriva tiden en söndagsmorgon i Hudiksvall när alla butiker var stängda, och det bara fanns två tv-kanaler.

Långt senare kom masstarten och jag gillade utvecklingen. 

Här behövdes ingen penna, inget block och ingen pärm. Det var bara att luta sig tillbaka och hänga med. 

Lite lat-tv, sådär.

Ligga bakom i suget och låta andra göra jobbet bara för att sedan komma flygande i en spurt och ta hem guldet nästan oberörd är en konst – ingen tvekan om det – och jag är den första att erkänna att utan Petter Northug de senaste åren har skidåkningen inte alls haft samma höga status.

Men ändå.

När Charlotte Kalla i dag gick en ruskigt, på nästan till mjölksyregränsen tuff match mot sin egen kropp och en tickande klocka kände jag spänningen vibrera i hela kroppen. Under h e l a loppet.

Inte bara i sista kurvan. Inte bara i spurten.

"Kalla får väl tider hela tiden?" frågade jag sambon lätt hysterisk när klockan visade att Björgen började att tappa.

"Varför hör jag inga svenskar som ropar tider?! Hon kör ju för medalj nu!"

Jag satt på nålar, kroppen på helspänn, väntade in grafiken som visade hur snabbt åkarna gick utan att de ens var i bild (lysande uppfinning, alla rätt igen Viasat!) och insåg att en del av tjusningen i loppet, i all indivduella lopp, var Väntan.

Väntan på nästa tidskontroll. Vem hade tappat? Vem hade fått upp farten?

Här fanns det inga ryggar att gömma sig bakom uppför.

Inget sug att återhämta sig i under nedförsbackarna.

Risken att bli påkörd var minimal, att få någon annans stav under skidan så gott som obefintlig.

Här var allt – otroligt nog – rättvist från start till mål.

På 10 kilometer klassiskt stil i Sotji vann den starkaste kvinnan för dagen, polskan Justina Kowalczyk. Den näst starkaste blev tvåa, Charlotte Kalla. Och den tredje starkaste blev trea, Therese Johaug.

Ingen diskussion. Inga protester. Och ändå så oerhört nagelbitande tokspännande!

Bäst under torsdagen: Guld och silver till två svenska vallare. Justina Kowalczyks personliga vallare är svensken Ulf Olsson (som tidigare vallat Johaugs skidor. Say no more.) Och Mats Eklund är vallaren bakom Kallas skidor. Vi är bäst i världen i vallaboden!

Sämst under torsdagen: Varför talar ingen om för Helena Ekholm att hennes uppgift under skidskyttet inte är att säga "jajamen" utan att kanske komma med nåt man själv inte ser där framför tv:n? Eller vet? Eller, tja, vad som helst som är en hel mening av betydelse?