Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På väg till alla tredjeklassare

/
  • Om läraren vågar relatera till sin grupp kan Stalfelts Vem är du? vara ett suveränt hjälpmedel för att förebygga mobbing.
  • Finns det gränser för vad man får göra? Pernilla Stalfelt föreslår att man ska känna efter i sitt hjärta, LT:s kritiker att man kan ta hjälp av någon som är vuxen.

Annons

Varför gör dom på detta viset? Astrids Lindgrens rumpnissecitat står i en pratbubbla i Pernilla Stalfelts bok om tolerans. Snart ligger boken på varenda svensk tredjeklassares skolbänk som en present från Teskedsorden, grundad av tidningen Vi. Bra initiativ, en boll är kastad till lärarna som inspiration till ett uppfriskande klassprat om olikheter. I den åldern är man mycket motiverad att diskutera rätt och fel och man har stark känsla för rättvisa. Boken börjar med utseendet och fortsätter med att vi kanske tänker helt olika också. Vi tror på olika saker, Jesus, Allah, Djävulen och så vidare. Varje sida är tänkvärd. En kille ligger i en hängmatta och slöar… ett bekvämt läge ungefär som om vi bestämmer oss för att alla som äter surströmming är knasiga… Fördomar helt enkelt och alla har sådana. Med humor påminner Pernilla Stalfelt om att tolerans har en gräns. Finns det gränser för vad man får göra? Pernilla Stalfelt föreslår att man ska känna efter i sitt hjärta. Där tycker jag hon kunde ha sagt att ibland måste en vuxen, förälder eller lärare berätta vad som gäller. Om läraren vågar relatera till den grupp hon har framför sig, bör boken vara ett suveränt hjälpmedel för att förebygga mobbning.

Pernilla Stalfelt har ofta tagit tag i det som är lite udda eller känsligt, till exempel Döden och Våld. Det som vi undviker att prata om. Mest känd är hon kanske för Bajsboken och Hårboken. Hennes utgångspunkt är att barn ska få undersöka och tänka omkring allt som de tycker är spännande och intressant.

Just nu är frågan om tolerans superaktuell i Forserum. Somaliska barn vågar inte gå till skolan av rädsla för att bli trakasserade, vilket de blivit. De är mörkhyade och flickorna har slöja, mer behövdes inte för att en grupp ungdomar skulle bete sig fientligt mot dem. Kommunpolitikerna värjer sig och säger: det är inte rasism? Jaså, vad är det då?

Mer läsning

Annons