Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På olycksplatsen

Annons

Y Jag var med om en bilolycka. Nej, jag blev inte skadad. Jag råkade vara först på plats. Det var mycket märkligt. Ena stunden satt jag i godan ro (verkligen godan) med min älskade. Jag konstaterade att en vit bil körde om på motorvägen i extrem hastighet; jag kommenterade det också. ”Gud vad fort han körde den!”

Jag minns att jag såg i ögonvrån en framåtlutad ung man i sin vita bil som blåste förbi min ganska långsamma riskokare, miljöbil och ingen brådska hade jag heller. Jag minns (i efterhand) att jag uppfattade föraren som taggad och ensam i sin bil. Som om han hade väldigt bråttom. Osårbar.

Min älskade förlorade en gång sitt barn och sin före detta fru i en bilolycka. Han har haft sitt med bilar. Och olyckor. Därför kör jag långsamt med honom.

Jag tror 20 sekunder förflöt (på sagda motorväg) så såg jag plötsligt i ögonvrån igen, ett vrak, en kraschad vit bil, mitt emellan vägbanorna. Jag reagerade impulsivt, intuitivt och körde genast till sidan. Ingen var där. Nu måste jag se hur det var fatt. Jag såg i backspegeln en ung man som cirklade runt bilen och skrek. Han sparkade på den. Han verkade instabil och i chock. Min älskade var upprörd. Nr. 1. ”Hvor faen er din varningsblinkers???

Nr 2: Vet du at de fledste der dör gjör det när de försöker hjelpe ved en olycke?” (han är dansk). Jag sket väl i varningsblinkers. Jag hade bara fokus på pojken som var i chock. Och nu var det bråttom. Han var inte ensam i bilen visade det sig.

Jag klev ut. Först hjälpte jag pojken i chock så att han slutade demolera bilen. Sen närmade jag mig den. Framsätet var fritt. Vad bra, minns jag att jag tänkte. Det var bara en knasig liten kille i tjugoårsåldern som tror han är odödlig men det gick bra den här gången… Så trodde jag, men så var det inte.

Där bak. Där låg två unga människor till. I baksätet låg två unga människor. En flicka och en pojke.

Flickan var medvetslös. En annan tjej hade stannat och tog hand om henne. Pojken andades ok och hade stabil puls. Hans huvud låg fel dock. Hela kroppen låg fel och det var fem minuter.

Ja, jag vet att det bara var fem minuter som förflöt till dess amulanspersonalen kom. Dessa fem upplevde jag som femtiofem. Minst. Pojken med ångest och smärtor. Under dessa fem minuter försökte jag se till att killen inte krafsade mer i det öga som inte längre fanns där. Jag försökte hålla fast honom så att han inte skulle stöka till situationen för tjejen som låg i samma baksäte och var helt medvetslös. Han var stark. Han var 20 år cirka.

Jag kände mig dum. Gör jag rätt? Vad gör man? Var fan är ambulansen? Han som kört, föraren mådde inte bra. Förarens ångest; som ju suttit fram, bältad och klarat sig oskadd. Den medvetslösa flickan som ingen visste om hon var allvarligt skadad. Hur i helskotta ska jag agera nu. Det var bara intuition och ren råstyrka. Jag gjorde mitt bästa. Och jag agerade helt impulsivt.

Den här krönikan är inget annat än en påminnelse om att vara varsam.

Filmen med den skadade pojken går runt i mitt inre fortfarande. Jag tänker på hur sköra vi är. Jag ska köra ner till Danmark imorgon. Då kommer jag undvika de där odödlighetsförarna, som tror att inget sårar dem. De kan såra mig och ödelägga andras liv. Vi är så sköra. Husk det (kom ihåg det). Z

Mer läsning

Annons