Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På Mount Damavands högsta punkt kommer man nära himlen

Om man inte är rädd för höjder, avstånd, besvär, griniga tullmänniskor, syrebrist eller bergsgetter. Ja, då kan man bli klättrare som Martin Gulle.

Annons

Ska vi vara riktigt ärliga så är inte Martin Gulle ute och klättrar i Himalaya dagarna i ända, utan håller sig mer i närheten av hemmet. Stugun, Frösön och Sporthallen är hans domäner och det räcker ganska långt, tycker han.

– Frösöberget är bra klättring. Det är olika leder och olika svårighetsgrader, graderingar.

När Martin var 15 år hade fritidsgården på Östberg, Frösön, ett projekt med inriktning på klättring och det tyckte han kändes som en kul grej.

– Jag höll på tills jag var 18. Sedan hände andra saker i livet och jag klättrade inte alls tills för två år sedan.

Nu har det tagit fart och han har klättrat en del på olika ställen i Sverige och på Galdhöpiggen i Norge. Hans barndomskompis Patrik Lövenius, som då bodde i Norge, föreslog för drygt ett halvår sedan att de skulle bege sig till Iran och efter en del funderingar bestämde sig Martin för att hänga med.

– Iran är väl inte det man först tänker på när det gäller klättring, säger Martin, men nu blev det i stället mest fotvandring. Det var en utmaning att fara dit, det är ett ganska otippat berg och jag vet ingen härifrån som har varit där.

• Vad tycker din sambo Jennie om ditt klättrande?

– Hon klättrar inte själv, men hon stöttar mig och låter mig göra det jag vill, säger Martin med ett brett leende.

• Du har väl som alla andra en dröm att någon gång bestiga de allra högsta bergen i världen?

– Ja, det är klart, men det är ju många gånger en pengafråga.

• Hur förberedde du dig inför resan till Iran?

Här uppstår en liten paus. Martin ser ut att tveka inför svaret, men erkänner till slut:

– Jag förbereder mig oftast inte. Annat än ser till att jag har rätt utrustning med mig. Vi hade mycket att bära med tält, spritkök, kläder och torrmat. Maten var en chansning, vi trodde att vi skulle få lämna den i iranska tullen men det var inga problem. De tittade knappt på våra pass. De som verkligen hade problem i tullen var iranierna själva, för där kollades alla och allting. Det verkar som att det är jättesvårt för dem att få åka någonstans.

• Jag vet att din mamma var ganska orolig för det här äventyret...

– Jaa, skrattar Martin. Vi hade bara köpt biljett och inte bokat något annat i förväg och visste ju ingenting om hur det skulle vara när vi kom fram. I Teheran möttes vi av fullständigt kaos. Jag har aldrig varit med om en sådan trafiksituation. Vi var åtta dagar sammanlagt i Iran och fem av dem vandrade vi upp på Mount Damavand som ligger 4-5 mil från Teheran. Vi lämnade ingen packning någonstans utan vi bar med oss precis allt på vandringen.

• Var det varmt?

– Ja, det här var 18-26 juli och då var det cirka 35 grader varmt, men eftersom vi var oroliga för kalla nätter uppe på berget hade vi tagit med för mycket kläder, dunjackor till exempel. Så det bar vi med oss i onödan hela vägen.

• Är Mount Damavand ett högt berg?

– Ja, det är Irans högsta på 5167 meter. Och när man kommer över 3000 meter så blir det för lite syre och då kan man få huvudvärk.

• Vad gör man då?

– Går en bit och vilar sedan, går och vilar. Och det finns en regel inom klättring att man klättrar högt och sover lågt – alltså går tillbaka en bit för nattläger.

• Gick ni med guide?

– Nej. Där vi började gå fanns en station med guider, åsnor och bärhjälp och de ville att vi skulle utnyttja deras tjänster, men vi valde att klara oss på egen hand.

• Så nu sitter en jämtländsk flagga högst uppe på Mount Damavand?

– Nej, tyvärr. Vi tordes inte lämna den – vi visste inte om det var tillåtet.

• Såg ni något av Teheran?

– Vi fick nog se det bästa! Vi träffade på ett gäng studenter på berget och de erbjöd sig att vara våra guider när vi kom ner. En av killarna var med oss i två dagar, bjöd på mat och taxi och visade oss runt. Det var fantastiskt! Vi kände oss ibland som rosa elefanter, vi blev verkligen uttittade, särskilt Patrik som är blond. Jag tror att många aldrig har sett någon västerlänning. Men folk kom till och med fram och tackade för att vi hade kommit dit!