Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"På många festivaler blir man full och sjuk men inte på festivalen i Kluk."

/
  • Den välbekante ”Gula Gubben” fungerade som vimmelguru, underhållare och scenpresentatör. ”Det som skiljer den här festivalen mot andra festivaler är nog att den är så genuin”, förklarar han.
  • Hindenburg sparade inte på krutet. Bandets tribut till Led Zeppelin emottogs med största entusiasm av publiken.
  • Det rådde ingen tvekan om att Podge kan spela på människors känslor. Den glädje som bandet förmedlade ekade ut över Kluks kuperade terräng.
  • Kluksfestivalens sjuåriga uppehåll visade tydligt en sak - saknad. Många strömmade till för att delta i festivalens återuppståndelse.

Den västjämtska myllan har nog aldrig bjudit på så mycket festglädje som när Kluksfestivalen under helgen återuppstod - och då med besked.

Annons

Dagens sista solstrålar bäddar in sig i den spegelblanka sjön. Näckrosbladen vaggar stilla in skymningen, när solens letar sig in bakom bergen och de vildvuxna granskogarna. Det låter som något romantiskt slut, såhär tidigt in i artikeln. Faktum är att ingenting kan vara mer fel. Medan naturen sköter sin slummer börjar Kluk på riktigt vakna till liv.

Det sju år långa uppehållet för festivalen gör säkert att många verkligen tar sig tid att nyfiket besöka den. Den stupande branten ner mot vattnet skapar en naturlig läktare. Vid 21-tiden går Podge på scenen. Redan in i bandets andra låt, Release, reser sig nackhåren. En slående tydlighet är den glädje som bandet tillsammans förmedlar. De många musikaliska skiftningarna vittnar om att bandet är hungrigt sökande. Någon genrebestämning behövs inte av bandets musik och visst kan man skönja en viss utledhet på typbeteckningstjatet från bandets sida.

– När folk frågar vad vi spelar och man svarar "Rock, typ" frågar alla samma sak: Aha, typ Sahara Hotnights? berättar bandets gitarrist Linn Grande.

Parallellen mellan Robertsforsrockarna och Podge är inte motiverad. Bandet kryssar över musikaliska stilar helt säreget och om de bibehåller låtskrivarkvalitén kan man bara gissa sig till framtiden.

Festivalinstitution "Gula gubben", som så många andra artister lever på sitt utseende, berikar festivalen i Kluk med sin närvaro. Det vildvuxna skägget, den lätt åtsittande och gula träningsoverallen bildar tillsammans yttre omständigheter som är i högst iögonfallande.

Plötsligt drar den gula gestalten fram sin, inte helt oväntat, gula gitarr och sjunger ifrån tånaglarna:

– På många festivaler blir man full och sjuk, men inte på festivalen i Kluk.

Om denna vågade slutsats är eller förblir riktig återstår nog att se då ölstugan, under konsertpauserna fylls till bredden. Coverbanden får alla att skråla med i (Olala) Jag Vill Ha Dig.

Luftgevärskytte, toalettkö och ölservering i kombination bildar väntaktivitet på fredagskvällens huvudnummer; Hindenburg.

 

Redan under bandets soundcheck letar sig publiken till de bästa platserna. Trots eget material har festivalbesökarna i Kluk en tribut till det legendariska bandet Led Zeppelin att vänta. Tribut till Led Zeppelin? Teoretiskt sett en befängd idé. När bandet stormar in på scenen, iförda utstyrslar såsom originalen, märks det tydligt att bandmedlemmarna spelat tillsammans länge. Utan svårigheter smälter de samman redan från första ackordet. Med ett rejält ös försätter Zeppelins gamla mästerverk Kluk i ett väldigt festmodus. Fredrik Björns går under låten Immigrant Song loss på plankan i ett underbart solo, bevittnad av en stormförtjust publik och bandmedlemmar som tappar hakan inför bedriften. Under låten Moby Dick lämnar samtliga bandmedlemmar scenen fri för Erwin Marklunds trumsolo. En till synes mycket nöjd festivalgeneral suger på sin pipa samtidigt som festivalbesökarna hjälper Marklund med handklapp och busvisslingar. In kommer bandet, höjer blodtrycket ytterligare och slår spinken i kistan på denna väldiga tonlubrikation.

Det där om att en Zeppelin-tribut är en befängd idé motbevisas under spelningen helt och hållet fullständigt.

– Att spela Zeppelins låtar är så sinnesjukt roligt, vi är så trygg i det, tillägger sångaren Bengt-Anton Runsten.

Kluksfestivalens återuppståndelse bevisar tydligt dess betydelse för länets unga musiker. Med denna eminenta återkomst är det med stort hopp inför framtiden. Men det är ändå med känslan av belåtenhet man går ut genom grindarna, belåtenhet över vilka fantastiska musiker Jämtland lyckas få till världen.

Mer läsning

Annons