Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

På jakt efter själsliga kickar

Precis som sin keramiska favoritteknik, den obändiga rakun, går Maria Luksepp sin egen väg.

Annons

Till slut blev det ett hus klätt i torparkex. Eternitplattorna hade sett sina bättre dagar för länge sedan och inomhus fanns det, som det brukar heta, stora möjligheter att sätta sin egen prägel. När familjen Luksepp skulle flytta upp till Jämtland från Småland blev de chockade över de höga huspriserna i Östersund. Marias keramik krävde dessutom utrymme, vilket gjorde det ännu svårare att hitta rätt. Det slitna eternithuset med tillhörande ladugård i Tavnäs fanns på Blocket.

– Åh, gud så fult! Sa vi när vi först såg huset. Men det hade potential och 16000 kvadrat mark, mest sly, men ändå – mark.

– Jag tror faktiskt att vi ska ha det, sa jag till ägaren. Han blev nog lite chockad eftersom vi var de första som kom och tittade, säger Maria Luksepp och skrattar.

Beslutet följdes av en mödosam renovering. I dag, tre år senare, är ladan förvandlad till en vacker verkstad i vitt. Galleri Lulux. De kallar den också lite skämtsamt för Blocknäs eftersom hela inredningen är köpt begagnat på Blocket. Huvudhusets utsida är fortfarande i dåligt skick, men inuti har det skett en stor förändring, också den i vitt.

– Vi eldar inte för att det är mysigt utan för att överleva. Skulle jag vinna på triss är isolering det första jag skulle köpa. Jag är trött på att frysa, säger Maria.

Det är en blåsig, men vacker söndag i april. Bäcken på tomten har just tinat fram och börjat porla, sjunger rogivande på sin väg framåt. En gång i tiden kallades stället för Badhuset. I en byggnad över bäcken hade byn sitt badhus. Mitt i vattnet har Maria placerat sin kvinnoskulptur i betong, men den ska snart bytas ut mot en exotisk totempåle. Björkarna vid vägen är fortfarande spretigt kala, men när de slår ut om någon månad eller två kommer huset, som redan nu anspråkslöst sjunker in i dalen, knappt att synas därifrån.

– Det är så skönt! Jag tycker om avskildhet, man ska kunna gå ut naken där man bor, säger Maria när hon kommer ut från verkstaden i blå arbetsbyxor och pannband. Energin runt omkring henne går nästan att ta på. Håret är ihopdraget i två rufsiga flätor. Hon ursäktar sig och torkar handen, kroniskt torr och vitskimrande av arbetet med leran, mot byxorna innan hon skakar hand.

Familjen bor på två ställen. Av naturliga skäl är Maria den som bor mest i Tavnäs. Just nu har hon fullt upp med olika uppdrag, bland annat med skyltar till en hembygdsgård och med ett skolprojekt i Bräcke. Hon håller även keramikkurser, både i ABF:s regi i Östersund och privat i sin egen verkstad.

De har också en tvårumslägenhet i Torvalla där maken Peter, grafisk formgivare som jobbar hemifrån, dottern Tove och sonen Ante bor under vardagarna. Men det händer ofta att de tränger ihop sig där alla fyra.

– Det är ett sätt att leva, helt enkelt. De månader vi har mer pengar köper vi mer kravodlad mat. De månader vi har mindre pengar köper vi mer vitkål. Det är så häftigt att veta att jag kan välja hur jag vill leva mitt liv. Många tror att man måste så mycket, men det måste man inte alls. Jag har inte så stort habegär och skulle nog överleva om allt brann upp. Jag har alltid gått min egen väg, säger Maria. Ögonen blixtrar till, avslöjar att hon är en person som har starka åsikter om det mesta.

Vissa extravaganser unnar hon ändå sig.

– Jag åker in till lägenheten och slösar på varmvattnet ibland. Badar länge. Dessutom är jag beroende av bibliotek, jag älskar att sitta där, samla material, bläddra i böcker med olika symboler och skriftspråk och bara njuta av all världens kunskap samlad på ett ställe.

Vad inspireras du av?

– Jag är väldigt intresserad av andra kulturer, älskar det forna Egypten, det svarta Afrika och aboriginernas kultur. Det andliga inspirerar mig liksom olika alternativa terapier. Jag provar villigt meditationer och behandlingar som ger både kroppsliga och själsliga kickar. Min högsta önskan är inre frid. Jag snuddar vid det ibland.

Hon har alltid varit en sökare, på flera olika plan. Redan som liten undersökte hon olika former och tyckte om att uppfinna saker. Men att hon faktiskt skulle kunna livnära sig på sitt skapande efter gymnasiet slog henne aldrig in och på den tiden var syokonsulentens råd mer stelbenta. Maria reste jorden runt i stället, genom Asien, Latinamerika, Europa, och provade också på livet som utbytesstudent i USA. Därefter bosatte hon sig i Göteborg och började läsa på universitetet. På sommaren när hon seglade med sin dåvarande pojkvän upp till Grebbestad upptäckte Maria att det fanns en keramikskola där.

– Det ville jag göra. Jag sökte, kom in och kände direkt att jag hade hittat rätt. Äntligen! All min energi gick åt till keramiken, jag var som besatt, fick till och med ett stipendium för att jag var en ytterst produktiv elev.

Trappan i verkstaden leder ner till galleri- och butiksdelen där Marias verk trängs på hyllorna. Hon gör både bruksgods och konstföremål i stengods och betongskulpturer för trädgården. Favorittekniken är raku, en tillverkningsmetod från Japan som får leran att, precis som Maria, gå sin egen väg. Naturens kraft skapar stora svarta krackeleringar, starka färger och ett metallaktigt skimmer.

– Man vet aldrig riktigt hur det blir, det är det som gör det så spännande. Varje föremål blir unikt. Rakun ger en patina som en elugn aldrig kan ge. Vissa föremål känns som om de är uppgrävda från en svunnen tid. Den glädje jag kände första gången jag brände raku sitter i. Jag minns hur jag sprang fram till läraren och visade. Kolla, kolla vilka krackeleringar! Läraren var inte fullt lika entusiastisk, ha, ha.

Marias design är präglad av hennes intressen, resor, livserfarenhet och möten med människor. Just nu arbetar hon med små portaler.

– Man går in i en annan dimension när man går in i en portal. Jag vill inte att de ska vara för perfekta, de får gärna vara lite knöliga.

Hon fascineras också mycket av mamma, pappa, barn som en livsavgörande enhet. Familjerna befolkar både trädgården och galleriet.

– Mamma, pappa, barn är livet, grunden för allt. De klarar inte av att existera utan varandra.

Ofta blandar hon olika material eller återbrukar sådant som hon hittar. Hon är också förtjust i att smycka sina verk med exempelvis fjädrar och pärlor. Gåtfullt väcker hennes verk frågor och söker svar. Förmedlar sinnlighet. Som husaltarna, eller ljushus som hon kallar dem för ibland. Idén fick hon när hon besökte en vän i Japan. I deras hem fanns ett altare där de bad till sina släktingar på andra sidan.

– Jag tyckte att det var en sådan fin handling, den dröjde sig kvar hos mig. Jag vill inte bara göra lättsålda produkter, utan också skapa glad keramik och keramik som berör, säger Maria och tillägger att det har hänt att människor har gråtit när de sett hennes verk.

P.S. Runt halsen har hon ett egendesignat smycke i en enkel läderrem. Farfars guldtänder har blivit en energisymbol föreställande en ring. Ringens rörelse berättar samtidigt om Marias egen skaparprocess. Den går inifrån och ut.