Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

På drömskt besök i illusionsfabriken

”Den blå knappen”. Jag tror den hette så, barnboken som dyker upp i huvudet när jag ser ”Vielfalt”.

Annons

Den handlar om en flicka som hittar ett sätt att gå in i tavlorna på vardagsrummets väggar.

Jag har glömt vad hon gjorde när hon väl korsade den magiska gränsen mellan verklighet och overklighet men jag minns min första fascination över möjligheten att gå in i en annan värld.

Men i ”Vielfalt” är det inget frivilligt korsande av scenkanten, den gräns som skiljer åskådare från skådespelet.

Framför den djupröda sammetsridån öppnar en trollkarl (Reinier Schimmel) föreställningen med att mer eller mindre rycka upp en kvinna (skenbart åskådare) från första raden som i sin tur rycker med sig sin man (Jakop Ahlbom) upp på scenen. Det är starten på ett äventyr som följer en drömsk logik.

Kvinnan trollas bort och när hennes man söker henne bakom ridån finner han en restaurang där den, visar det sig, mycket arrogante trollkarlen härskar.

Det är en värld där människor dubbleras eller femfaldigas, försvinner och dyker upp i vasken, tv:n, soffan – ingen plats är säker.

Jakop Ahlbom är svensk men utbildad till mimare i Nederländerna där han också är verksam. Vielfalt är från 2006 och den fjärde av hans sex egna produktioner.

Den drömska logiken är nyckeln till uppsättningen. Huvudpersonen som letar efter sitt försvunna sällskap accepterar, som i drömmen, att plötsligt äta middag med en annan kvinna som uppenbarligen väntat på honom. Men samtidigt finns uppdraget kvar, om än bitvis luddigt, att återfinna den borttrollade.

Olika konstformer blandas: illusionstrick, mim, dans, teater blir till scenkonst.

En favoritscen är duetten mellan den kvinnliga huvudpersonen och trollkarlen som genomförs med enorm fysisk töjbarhet som för mina tankar i två riktningar: mot Dalis surrealism och mot en sliten VHS-kassett på snabbspolning.

Illusionstricken är komiska och fascinerar men samtidigt stör det mig att min tanke ibland fastnar i genomförandet i stället för att låta sig förföras.

Sammantaget: en angenäm, ovanlig timme och lite till backstage i den romantiska illusionsfabrik som lever på att väva drömmar.