Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

På bushresa i Ragunda: Ett möte med igenvuxna ängar och förhoppningsfulla ungdomar

Annons

– Behöver ni egentligen några jordbruk där uppe i Norrland?

Den frågan fick jag av en Stockholmsjournalist inför folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU 1994.

Hen undrade varför vi var så EU-negativa ”där uppe i Norrland”.

Jag svarade att EU:s jordbrukspolitik var en av de stora farhågorna. Det var osäkert hur det skulle gå med det dåvarande Norrlands-stödet till mjölkbönderna.

– Jamen, varför behöver ni egentligen ha jordbruk? envisades journalisten.

Ja. Varför? Inget är så svårt som att försöka förklara självklarheter, men jag påminns om denna bisarra replikväxling när jag drygt 20 år senare reser runt i min gamla hemkommun Ragunda för att ta del av dagens villkor för lantbruket.

– Vår självförsörjningsgrad för kött och mjölk är nere på 50-60 procent, säger Karl-Erik Dahlgren, en av få mjölkbönder inom kommunen.

Åren före medlemskapet i EU var självförsörjningsgraden cirka 90 procent. Nu är billiga livsmedel från utlandet en allvarlig konkurrent.

Vissa hävdar att Sveriges självförsörjningsgrad är 0 (noll) procent. Antagandet grundas inte på själva produktionskapaciteten, utan på det faktum att transportsystemet kan slås ut i orostider.

Karl-Erik är själv ett exempel på att dagens jordbruk behöver stora ytor; han brukar jord från Strånäset i väster till Näsmoarna i öster, en sträcka på cirka sex mil.

Nu är syftet med rundresan i Ragunda inte att idissla siffror. Ärendet är att se vad som händer med det öppna landskapet när lantbruket krymper. Det är en så kallad bush-resa, ett lovvärt och väl genomfört arrangemang av Naturskyddsföreningen i Ragunda och Hela Sverige Ska leva i Jämtland/Härjedalen.

De positiva överraskningarna är många. Vi träffar entusiastiska ungdomar som inget hellre önskar än att leva med sina djur och avkastningen från jorden.

Petra och Björn i Lien. Christoffer och Amanda i Köttsjön. Maria och Per i Strömsnäs. Linda och Marie i Överammer. Anders som jobbar som förman på Karl-Anders Normans gård i Gevåg. Förhoppningsfulla ungdomar som sliter praktiskt taget dygnet runt för att vi andra ska få bra mat på bordet och något annat att titta på än björksly och mjölkört på igenvuxna ängar.

En skylt i den gamla skogs- och jordbruksbyn Överammer förkunnar glatt att här finns både barn och hemägg.

Samtidigt finns gott om exempel på förbuskningen. Åkrar och utsikter försvinner. I Köttsjön pekar Stefan Nilsson på den igenvuxna fotbollsplanen. På vissa platser i Bölestrand invaderar skogen tomma hus och övergivna gårdsplaner; älven kan bara anas bakom den täta vägg som kantar vägen.

Jag förstår inte var vi räknade fel någonstans, säger skomakaren i Stig Claessons klassiska glesbygdsroman ”Vem älskar Yngve Frej” från 1968. Glädjande nog har boken nyligen fått en renässans och dramatiserats av teateramatörer i Övsjö, Kälarne.

Den stora frågan är hur framtiden för ungdomarna och det öppna landskapet ser ut i den hybrid av byråkratisk planhushållning och lössläppt marknadsekonomi som utgör EU:s jordbrukspolitik.

– Vi får gnu på så gott det går, säger Christoffer, som sedan 2011 håller marken öppen i Köttsjön och byarna runt omkring.

Nya upphandlingsregler kan bli en livlina. Kommuner kan från och med nästa år väga in andra faktorer än låga priser. En dörr kan öppnas för lokala producenter. Fäbodbrukaren Erik Daaback i Hede ger exempel på att så redan är fallet.

Andra saker som diskuteras är konsumenternas medvetna val, grossisters och detaljisters marknadsföring, problemet med generationsskiften, nivån på skatter och andra åtgärder som påverkar en levande landsbygd.

För min egen del är slutsatsen enkel och självklar: det är klart att vi som trivs bäst i öppna landskap behöver jordbruk här uppe i Norrland.