Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ovanlig kvartett med lust för kammarmusik

/

Länets nyaste kammarmusikkvartett har en ovanlig sättning; trombon, fagott, cello och piano. Att hitta färdiga arrangemang för den instrumentkonstellationen går inte. Allt måste justeras, mer eller mindre.

Annons

Trompianofagocello kallar de sig när de spelar ihop, Waldemar Swiergiel, Lena Byström, Katarina Åhlén och Stefan B Nilsson.

Namnet verkar ganska långt och knöligt när man ser det i text. Men när Waldemar Swiergiel uttalar det med eftertryck och sydländsk accent låter det som – ja just det, musik. Som en italiensk musikterm som står för ”njutbart” eller kanske ”fullt av lust”.

Och det är just på lust som projektet med denna ovanliga kvartett bygger. Lust att spela tillsammans med musikervänner som man känner väl, gillar och respekterar. Lust att kliva fram ett steg och glänsa lite på sitt instrument:

– Klart man kan sitta nöjd som tredjefagottist i en symfoniorkester och spela sju toner i veckan. Men kammarmusik ställer högre krav. Det här är en utmaning som vi behöver, säger Lena Byström.

Behöver arbetstillfällen gör de också, och sådana växer inte på träd i ett län som vårt. Stefan är fast anställd på Estrad Norr och Waldemar på kulturskolan, men Lena och Katarina är frilansmusiker och vet att man måste ligga på och ta egna initiativ för att få spelningar.

Kvartetten gör i Estrad Norrs regi fem konserter vecka 11, med början på Birka måndagen den 15 mars, och sedan ytterligare två i april.

Men medlemmarna är inställda på en fortsättning. Tankar finns på att göra en skivinspelning‚ det är alltid lättare att nå ut och få engagemang om man har spelat in något.

Waldemar Swiergiel hoppas också att någon kompositör ska vilja skriva för Trompianofagocello. Någon mer än han själv, alltså – han har gjort ”Milo Swil” som är det hittills nyaste stycket på kvartettens repertoar.

– Det äldsta vi spelar är Gabrielis ”Sonata” från renässansens 1500-tal och det nyaste är alltså skrivet 2010, visst är det ett ganska imponerande tidsomfång, säger Lena Byström.

Imponerande omfång har också instrumenten. Såväl cello som trombon och fagott spelar ju mest i de riktigt låga registren, men faktum är att de har ungefär samma omfång som människan – från djupaste bas till högsta sopran.

Instrument med oändliga möjligheter, alltså, men tyvärr knappast på modet bland dem som börjar spela i dag.

– På träblåssidan är det riktigt illa. Det råder brist på träblåsare i hela Sverige, säger Lena Byström.

Trompianofagocello vill därför gärna spela för en ung publik och förhoppningsvis få fler att välja blås:

– Förebilder på nära håll är otroligt viktigt. För hur ska ungarna veta att de vill spela blåsinstrument om de aldrig har fått stöta på några sådana i verkligheten?

Mer läsning

Annons