Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ovädershårdrock på Corazon

Det är en varm vind över ansiktet, som stegrar för varje minut tills det har blåst upp till orkan, det är rockkväll på Club Corazon.

Annons

Utanför Storsjöteatern regnar ett Valborgsmässofirande bort, men på studioscenen bultar pulsen bara snabbare när Grande Roses höjer tempot för varje låt som går.

Bakom dem står det Dundertåget på backdropen, men Göran Messelt Andersson och hans kvartett äger verkligen scenen.

Det kusliga med lokala artister är att de ofta uppträder tillräckligt ofta för att man ska kunna se en utveckling. Så är fallet med Grande Roses, lika högljudda och röjiga som förut, men med mer udd.

Från den blygsamma enmansinledningen på Soullesstreet till det sista mullrande distortionsutbrottet i A place to love är Grande Roses allt annat än ett profillöst förband.

Men så tar det slut. Sju låtar som kändes in i märgen reduceras till Johnossis Bobby som spelas i bakgrunden.

Det är ett väldigt blandat klientel i lokalen just denna kväll, fler medelålders män, fler skinnjackor och MC-västar. Förmodligen många fans som följt Robert Strängen Dahlqvist från karriären med numera nedlagda Hellacopters till det egna projektet Dundertåget.

Ljuset dras ner och ett svagt tågdunkande närmar sig i högtalarna. Rälsen är dragen ända fram till kravallstaketet när Sveriges finaste hemspråkiga hårdrock stannar till.

Det blandas friskt med material från debuten Skaffa ny frisyr och nya albumet De feta åren är förbi. Det är en hög låtkvalité, och många alster, exempelvis Bara till besvär, gör sig mycket bättre live. Precis när jag hunnit tänka att krutet borde ta slut för Dundertåget så plockar de fram slöbluesiga De feta åren är förbi.

Men sedan kastar de sig in i andra andningen och blir politiska för en stund.

- Jag vet inte vad ni tycker om Fredrik Reinfeldt, men jag gillar honom inte. Den här låten handlar om honom, säger Dahlqvist och drar igång Onda dockan.

Det är riktigt imponerande hur en av Sveriges i särklass bästa gitarrister lyckas växla mellan gitarrsolon, sångverser och samtidigt kvarhålla någon form av publikkontakt genom de bröstlånga hårlockarna som skyler ögon och ansikte.

Självklart har de strategiskt nog valt att avsluta med den refrängstarka Ifrån mig själv. Till slut siktar bandets stränginstrumentalister sina vapen mot publiken och skjuter av en sista salva solopartier innan de lämnar scenen med en rundgång som avskedspresent.

Jag ser mig om. Vanligtvis är Corazon en relativt sävlig tillställning, nu är i stället krossat glas, pingisrack och ölflaskor spridda vilt längs sittplatserna och på dansgolvet har en tjej precis kastat sina kryckor för att kunna dansa fritt.

Kanske inte den bästa av konsertkvällar, men klart minnesvärd.