Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Östersundsrevyns enda blondin

/
  • Isabelle Pedersen beskriver sig själv som en dubbelnatur.
  • Förra veckan var revygänget i Börtnan där de hade en liten kickoff hos Patrick Zackrissons momma.
  • Foto: Ulrika Andersson

Hon har spelat dvärg, flamingo och hora. Isabelle Pedersen är en kameleont på scenen. Och halv utanför den.
- När jag inte får stå på scenen är det som om jag tappar en bit av mig själv, säger hon.

Annons
Patrick Zackrisson lyfter upp Jonas Jonsson och bär honom över scenen. I en pose som ser ut att vara hämtad från tv-programmet "Stjärnor på is". Jonas sträcker graciöst ut armarna i luften. Det ser nästan seriöst ut. Men så:
- Kan vi inte avsluta lyftet med en riktig magprutt, föreslår Patrick och skiner upp i ett brett flin.
Det är förmodligen en helt vanlig dag på jobbet för de delar av revygänget som varit med ett tag. Och de delar som nyligen sållat sig till skaran, regissören Lars "Lars Vegas" Gustafsson och musikal-drottningen Isabelle Pedersen, ser inte direkt ut att ha några problem med att smälta in.
Som tonåring uppträdde Isabelle mycket som trubadur i länet, men efter gymnasiet var hon otålig att komma iväg till musikalutbildningen i Umeå. Karriären började sedan på allvar i Dröse och Norbergs stall i Sundsvall, där Isabelle spelade hora i "The best little whorehouse in Texas". Sedan dess har hon bland annat spelat huvudrollen i ett medeltidsdrama på Gotland under två år och hunnit showa på charterorter runt om i världen.
- Det sjukaste jag gjort är nog när jag spelade flamingo i en informationsfilm tillsammans med Trazan och Banarne, säger hon.
Men så vips är hon tillbaka på hemmaplan igen. Tillbaka i Jämtland. Tillbaka i sitt gamla flickrum i Brunflo.
- I veckan kom jag dit med min resväska och kände mig som 17 år igen. Man går liksom in i sina gamla roller igen. Men det ska bli härligt att umgås också, säger hon och skrattar.
Isabelle är glad. Glad över att få vara med i Östersundsrevyn i år. Genren är ny för henne och därmed en välkommen utmaning. Isabelle tvekade inte en sekund när Mats Hurtig och Patrick ringde och frågade om hon kunde komma på en "liten spontan, väldigt avslappnad audition".
Vid den tidpunkten stod hon i en klädbutik och gick på flera auditions utan att få napp. Livet som frilansande musikalartist går upp och ner. Konkurrensen om jobben är stentuff. För någon som älskar scenen är det lätt att känna sig nedslagen när man inte får stå där uppe med alla blickar på sig.
- Ända sedan jag var fem år har jag velat stå på en scen och agera. Jag känner mig halv och deppad om jag inte får det, säger hon och särar lite på den ljusa luggen i pannan.
Innan hon anlände till Östersund hade hon färgat håret mörkt och Patrick och Mats blev lite bekymrade eftersom de hade skrivit rollen för en blondin. Men Isabelle var inte den som var den. Nu är hon revyns enda blondin.
Hur viktigt är det för dig att kunna leva på ditt artisteri?
- Jag skulle säga att det är jätteviktigt. Det känns åtminstone viktigt att ge det en ordentlig chans. Annars kommer jag att ångra mig.
I årets uppsättning, vars innehåll, fortfarande är ganska hemligt, blir det mycket sång och show för Isabelle. Det är också där hon känner sig som tryggast.
- Komik är svårt. Det blir inte så många roliga jämtgummor för mig. Det gör Elin Sandelius så mycket bättre.
Själv ska Isabelle axla Lena Ljungs roll, ett uppdrag som hon ser på med blandade känslor. Även om det är väldigt sällan som den negativa stressen infinner sig.
- Lena är en väldigt duktig, erfaren sångerska så det känns både ärofyllt och pirrigt. Men jag blir nästan aldrig nervös på ett dåligt sätt.
- När jag väl kommer ut på scenen brukar självförtroendet öka. Man går in i en roll och glömmer allt annat.
Någonstans i bakgrunden hörs en magprutt. Isabelle skrattar. Livet i Östersundsrevyn har bara börjat. Och det fortsätter ända in i februari.

Mer läsning

Annons