Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Östersund – en liten stad med stor musik

/
  • Små akter har blandats med de riktigt stora. Nina Persson i A Camp under sommarens Storsjöyra.   Foto: Henrik Evertsson
  • Lady Gagas spelning satte så stort avtryck på det smockfulla torget att kollegor skämtsamt insisterade på att döpa om den nyinvigda stengropen till ”Gaga Plaza”, skriver Mattias Pettersson.
  • På ett nattsvart Club Corazon tog Franke kommandot med årets mest tungsinta oljud.  Foto: Anders Olofsson
  • Mest dansvilliga publiken hittades på Abjeez release- fest för skivan ”Perfectly displaced”.  Foto: Henrik Pärelä
  • Annika Norlins två besök i Östersund under året höll hög klass och samlade en stor publik.  Foto: Henrik Evertsson

Ute på konsertfältet under tolv månader. När LT:s Mattias Pettersson sammanfattar musikåret ser han en liten stad med ett stort och varierat utbud.

Annons

2009 var året då konserterna fick sitt återtåg. En sargad musikbransch med artister som flyr till egenstartade bolag pratade allt högre och oftare om att satsa på liveupplevelser. Men trots ett musikaliskt utbud som för tankarna till kvantitet så fylldes året till brädden med ypperliga evenemang.

Inflyttad som jag är blev det min första Yra. Den utböling som stått längst fram vid scenen och sett avsvimmade personer bäras ut före presidenttalet medan fanatiska fjortisar skriker ”Evert!”, kan inte annat än fråga sig; ”vad i h*****e är det här?”.

Vilket leder oss till det medialt mest uppmärksammade: Lady Gaga. Hon satte så stort avtryck på det smockfulla torget att kollegor skämtsamt insisterade på att döpa om den nyinvigda stengropen till ”Gaga Plaza”. Kvinnor på scen har varit halvnakna och sjungit om sex förut, men Gagas enorma karisma och musikaliska begåvning kompletterar ändå fenomenet Gaga på ett sätt som övertygar.

I övrigt var festivalprogrammet inte överdrivet spännande. Tv on the radio, Love Olzon och Grande Roses kändes som bra spelningar, men allt som allt så var Yran en ljummen upplevelse. Många artister hade dessutom redan besökt stan under vinterhalvåret, och även om publiken skiljer sig väsentligt mellan festivalspelningar och vanliga pubspelningar så är det tråkigt när man tänker på all musik som inte kom hit. Att ett band bokas två gånger på kort tid till en liten stad tycker jag urvattnar själva konsertkonceptet.

Att Hello Saferide kompletterade sin skakiga, tillika hänförande februarispelning på Gamla Teatern med ett Yranbesök på Badhusparkscenen, präglat av sol och lättsamhet kändes logiskt. Båda besöken höll ändå hög klass och samlade en stor publik. Comeback-betonade Bob Hund gjorde tvärtemot, en medioker sommarspelning och en av höstens absoluta höjdpunkter vid sin återkomst. Deras ”Blommor på brinnande fartyg” från höstspelningen är etsad som ett ljudminne jag inte skulle byta mot någon annan enskild låt på hela året. Anna Ternheim får komplettera temat återbesök eftersom hon gjorde två tråkiga besök. Minimalistisk spelning på Gamla teatern och effektsökande pampigt på Yran har hon ju gjort förut.

På ett nattsvart Club Corazon tog Franke kommandot med årets mest tungsinta oljud. Siluetterna av ett gäng skinnjackor med rockabilly-backslick, som framkallar mullrande och melodiskt oväsen suddas nog aldrig ur mitt minne, även om de inte kunde leva upp till sitt nya album. Tyvärr missade jag Mattias Alkberg och hemvändarna i Penny Century tidigt i höstas, en konsert som i många munnar nämns som årets höjdpunkt. Det som får bli mitt bästa minne från ovan nämnda klubb måste ändå vara debutanterna och tillika förbandet Masshysteri som sopade mattan med betydligt mer etablerade The International Noise Conspiracy. Detta trots att Dennis Lyxén både hoppar högre på scenen, ramlar runt mer okordinerat på scen och klär upp sig i cape. Eller så är det just därför. Man blir trött på det förutsägbara.

Det kan tyckas att jag mest försvarar de alternativa rockakterna, men de småskaliga spelningarna tog också stor plats. Ida Jenshus och Anna Frank var speciellt trevliga. Ur en objektiv synpunkt måste jag också säga att Sofia Karlsson gjorde en hedervärd insats, även om jag inte kan ta åt mig av hennes musik.

Luleåsonen Kristofer Åström drog förbi stan som förband till Laleh, men en pratig publik ville inte lyssna på honom, vilket sabbade det som kunde ha blivit årets finaste minuter. Lite bitter blev jag eftersom Laleh i min värld skulle vara förband till Åström om han väl hade tagit med sig lite medmusikanter.

Årets mest dansvilliga publik hittades på Abjeez releasefest för skivan ”Perfectly displaced”, fullproppat och idel glädje på Storsjöteaterns studioscen. Det enda som möjligtvis kunde matcha den höftsvingande publiken på Abjeez spelning var reggae-festen när Kultiration kom till stan.

Scenen på O’Leary’s användes också flitigt, trots att det är en vedervärdig plats att sätta upp livemusik på. Det är trångt, dåligt ljus, ojämnt ljud och artisterna trängs in i ett hörn där det är lågt i tak.

En skepsis som gör sig påmind när jag tänker tillbaka är att stora artister på Jämtlandsbesök ofta saknar förband trots att det finns gott om lokala artister. Tråkigt och meningslöst att inte ge fler band chansen att synas på det sättet. Det borde inte vara så svårt att ordna heller. Arrangörerna skulle vinna på det, musikerna skulle vinna på det och publiken skulle vinna på det.

Avslutningsvis har jag sett Kolonivägens Kapell säkert tio gånger 2009, doun Backlund och Ejnebrandt blir inte tråkiga för det. Upplevelsen växer bara när man kan följa utvecklingen av ett lokalt band som bara blir bättre och bättre. I slutändan behövs det ingen konfetti eller grandiosa scenbyggen, bara bra musik.

Mer läsning

Annons