Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ossian Eriksson

/

Min make, vår far, Ossian Eriksson, har stilla insomnat två månader före sin 85-årsdag.

Annons

Han föddes i Gravbränna, Föllinge, son till Olof Eriksson och Kristina Eriksson, som det elfte av deras fjorton barn, födda 1907-1929. I slutet av 1925 flyttade han med familjen till Landvågen, Lits socken. När han var fjorton år miste han sin far och innan han hunnit fylla 22 år var sex av hans bröder avlidna.

Den 21 maj 1949 gifte han sig med Britta, född Hemmingsson, från Ringsta, Lit. De tog tillsammans över gården i Landvågen, drev jord- och skogsbruk och fick fem barn. Den yngsta flyttade sedan med till hans makas hemgård i Ringsta 1980. Gården i Landvågen övertogs då av sonen med familj.

I Ringsta vidtog utmaningen att renovera det omoderna boningshuset ända inifrån timmerstommen. Senare byggde man även till ett stall på gården åt yngsta dotterns ögonsten, fjordingen Filur. Det sista byggprojektet blev ett timrat härbre som varit en populär koja för barnbarnen.

Ossian var en sann djur- och naturvän. Skogen var inte enbart hårt arbete tillsammans med någon av hans älskade hästar samt inkomst, utan var även en outsinlig källa till glädje och rekreation.

Han var mycket allmänbildad och följde med i allt som intresserade honom. Kunnig, händig, engagerad och målmedveten när han bestämt sig för ett projekt och han hittade tekniska lösningar på de flesta små och stora problem. Han var också mästare på korsord, älskade en bra historia eller bra serie, allt som fick honom att skratta. Han hade sin givna plats framför tv:n vid de stora idrottstävlingarna samt dagens travdubbel trots att han aldrig ägnade sig åt att spela på trav. Däremot gillade han att klå sina grannar på kortspel. Han snickrade lite när andan föll på, gärna i sällskap med yngste dottersonen. Han tog med sig frun på dans, ofta flera gånger i veckan. På så vis träffade han många trevliga människor, höll sig i form långt upp i åldern, samtidigt som han och makan hade roligt tillsammans. De gjorde även några buss- och bilresor och reste bland annat ner till yngsta dottern i Göteborg och hälsade på.

Så sent som 2007 skrev han ner byn Landvågens historia, som han minns den och fått den berättad för sig, och fick den införd i Litsboken det året.

Han hade glimten i ögat, även de sista åren när krafterna började sina, och han klagade aldrig. Tvärtom betonade han ofta hur oerhört nöjd och glad han var över vad livet gett honom: en underbar livskamrat, som han i maj i år hann fira diamantbröllop med, fem barn, tolv barnbarn samt såg det som en ynnest att han fick bli farfarsfar till tre barnbarnsbarn.

Det värmer oss att han, i sällskap av sin älskade livskamrat, en sista gång fick se skogen, höra bruset från Hårkan, se hästarna i hagen och ta farväl av gården i Ringsta dagen innan han lugnt, precis som han önskat, fick somna in omgiven av oss alla.

Saknad av makan Britta, sonen Lars-Olof, döttrarna Märit, Karin, Ingrid och Lena, med familjer, övrig släkt och många vänner.

Mer läsning

Annons