Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Osäker seglats för Solberg

Annons

Efter åtta av vänsterstyre lockades de norska väljarna av de borgerligas löften om ännu mer välfärd, och ändå mer pengar kvar i plånboken. Höyres populära ledare Erna Solberg hade plockat ihop ett vinnande koncept bestående av traditionell välfärdspolitik, skattesänkningar och litet privatiseringar – en Reinfeldt light.

Det gick hem i valet, och Jens Stoltenberg backade. Dock inte mer än att Arbeiderpartiet förblir det största partiet i Norge med 30,8 procent mot 26,9 för Höyre. Problemet för den gemytliga Erna Solberg är att det inte blir någon borgerlig majoritetsregering utan att hon först kompromissar ihop sig med det populistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet (FrP).

De två Centrumpartierna, Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF), har antytt olust inför att sätta sig i samma regering som Fremskrittspartiet. Solberg verkar inte vara det minsta generad av att samarbeta med Fremskrittspartiet, som hon rentav försvarat mot svenska missförstånd. FrP:s ledare Siv Jensen lär till och med vara påtänkt som finansminister, trots att hon vill sätta sprätt på oljemiljarderna för diverse populära åtgärder som att slopa vägtullarna.

Väl medvetet om att detta skulle skapa inflation och att tillväxten hänger på de reala resurserna, vill Höyre öka arbetskraftsinvandringen. FrP vill tvärtom stänga gränserna för all utomeuropeisk invandring. Det finns även andra spänningar i den tilltänkta regeringen. Medan Höyre och FrP är för oljeborrning i Lofoten och Vesterålen, är V och KrF emot att äventyra miljön i dessa fiskrika och känsliga områden.

De tre senaste borgerliga regeringarna i Norge har spruckit, och Solberg blir troligen inte mer långlivad. Lyckas hon inte hålla ihop det borgerliga blocket, kan det på nytt bli aktuellt med en Arbeiderpartiregering. Det underlättas av att partiet har står enat och har en populär och respekterad ledare.

Norge är ett socialdemokratiskt land, och lär så förbli i själ och hjärta. Det hindrar inte att Stoltenberg behöver ta sig en ordentlig funderare på vad det är de norska väljarna önskar sig av sina politiker. Det kan väl inte bara vara gemytlighet och ännu mer pengar i plånboken? Eller – ve och fasa – kapitulation för nationell inskränkthet och främlingsrädsla?

Tog Stoltenberg verkligen fighten med Fremskrittspartiet om de norska själarna? Om inte, är det hög tid att göra det nu. Spåren från Danmark förskräcker.