Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

OS, motgångar och blåbärssoppa

Annons

Då var det dags igen. De olympiska spelen har invigts. Eländet vet inga gränser. I år är inte Gunde Svan med. Det var han senast jag såg på sport. Men någon annan kommer snart att höjas till skyarna och hyllas världen över.

Men vem bryr sig egentligen om den som kommer in som nummer 38? Arrangörerna har börjat packa så smått. Publiken fryser om fötterna. I tv-sofforna är chipsen uppätna och någon måste fylla på diskmaskinen.

Att segra är ingen bedrift i jämförelse med att hantera omåkning och allmänt förlöjligande. Däri ligger den stora utmaningen. Kan man i sådana situationer unna någon annan segern? Törs man se och acceptera misstagen? Tar man nya tag och var hämtar man i så fall glöden? Vinnaren möter publiken, den besegrade sig själv.

Om Sverige någonsin blir värd för vinter-OS så hoppas jag på en del förändringar. Varför är till exempel blåbärssoppa bara förbehållen deltagare av Vasaloppet? Nej, fram för blåbärssoppa i alla sporter! Det skulle både vara nutritionsmässigt bra och öka spänningen i exempelvis storslalom. Spiller man blir det tidstillägg.

Jag tänker ibland på mina egna idrottsliga bedrifter. Eller om man ska vara nogräknad så var det en. Högstadiets gympasal anno 1991. I slutminuterna av innebandyturneringen svepte jag elegant in det avgörande målet. Först blev det alldeles tyst. Sedan ekade jublet mellan väggarna. Energiska hurrarop hördes. Främst från motståndarlaget, då det var i egen kasse. Småaktigt revirtänkande åt sidan, det var ett snyggt mål. Och som alla idrottare av dignitet slutade jag, just då och där, när jag var på topp.

Nu är i alla fall de olympiska spelen igång. Eländet vet inga gränser. Men ramlar jag på fjärrkontrollen så tittar jag väl. Och hejar. På nummer 38.

Karina Håkansson