Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Orgelmusik som berörde på djupet

Den här veckan fylls verkligen Östersund av härliga musikaliska storfrämmande inom alla möjliga genrer.

Annons

Östersunds församling avslutade sommarens konsertserie med att bjuda hit organisternas stormästare Gunnar Idenstam. Gunnar är frilansande konsertorganist, kompositör, arrangör och folkmusiker och har världen som arbetsfält.

Han sade själv att kvällens program var inriktat på dansmusik, allt från Bach till svenska polskor för att sen avsluta med Ravels Bolero. Och visst svängde det. Han får detta otympliga instrument att svänga, vibrera och nyttjas! Under konserten tänkte jag många gånger på att vad glada vi ska vara som har en så fin orgel i Östersund.

Hans val av Bach musik var från flera olika sviter och blev en lite udda men fin helhet. Hans anslag var skirt och transparant och gav en vilsam inledning på konserten.

Han fortsatte med tre svenska polskor. Gunnar är en av våra fina förvaltare och utvecklare av svensk folkmusik. Jag hade hoppats på att han skulle ta ut svängarna lite mer i dessa eftersom han oftast är så fri i sina tolkningar, men anslaget kändes för kvällen lite lojt. Min favorit av de tre blev Storpolska efter Bleckå, den gick rakt in.

Den stora behållningen för mig av kvällens konsert var Gunnars egna kompositioner Vesper och Toccata IV ur hans Cathedral Music. Här det är lätt att få känslan av filmmusik och tankarna flyger på fantasins väg. Han utnyttjar instrumentet hela register och det blir påträngande musik som inte lämnar någon oberörd. Han visar på stor ekvilibrism och sitt stora tekniska kunnande.

Arrangörerna för kvällen lämnade vid konsertens start ett förslag till melodi för hans fria improvisation. Här visar Gunnar på att han verkligen kan sitt instrument och på ett lekfullt sätt blandar han stilarna friskt och det blir rolig musik med många oväntade influenser.

Det sägs att Ravel hatade sitt eget stycke Bolero. Och inte tillhör det riktigt mina favoriter heller, förmodligen för att det är lite för populistiskt söndertjatat och har en tendens att tjata hål i huvudet på mig. Kan nog också bero på det läbbiga fagottsolot i början som jag svettats över för många gånger. Men Gunnars version var mycket njutbar. Imponerade rytmiskt stringent och ett stycke där han igen utnyttjar instrumentets fulla kapacitet och fyllde kyrkan med klang.