Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ordlavin om tro och vetande

Vem ses som extremist? Oftast den religiösa. Men i Riksteaterns uppsättning av "Gudshjälmen", som spelas 17 november på Storsjöteatern, heter fundamentalisten Agneta, är naturvetare och ateist.

Annons

Ledd av sin övertygelse söker professor Agneta (Cecilia Nilsson) upp en norsk neurolog som konstruerat en hjälm vars elektriska stimulans framkallar den sorts upplevelser som troende kallar religiösa.

Den kallas för gudshjälmen. Med den på huvudet ser hon tillbaka på sitt liv och relationen till sin vuxne son, juristen Tomas (Peter Perski) som börjar tro på Gud. Chockad över hans beslut att utbilda sig till präst gör hon allt för att få honom tillbaka till den rätta vägen.

– Det är mellan dem som striden står kan man säga. Samtidigt har sonen väldiga diskussioner med sin flickvän som inte heller hon är troende, de ska ha barn och hur ska det gå, undrar hon? Kan de vara gifta även om hon inte tror på Gud? Hon vill inte att han försöker övertala henne eller deras barn, berättar Linus Fellbom.

Vid urpremiären i London 2006 var han ljussättare. På Riksteatern står han inte bara för ljus och regi utan har dessutom översatt de två britterna Mick Gordons och A C Graylings pjäs som han beskriver som en lavin av ord.

– Man märker att publiken nästan blir chockad, i vissa scener är den förklädd till ett slags torr resonemangspjäs och sedan kommer det världens emotionella underström helt plötsligt, det är en väldigt överraskande pjäs.

Även om sonen är den troende är det modern Agneta som står för fanatismen i sitt sätt att se på religion.

– Den här pjäsen vänder lite på kuttingen, genom att framställa ateisten som fundamentalisten.

Naturvetaren Agneta vägrar till och med att kalla sig ateist, själva ordet i sig förutsätter existensen av just det som hon försöker förneka, tycker hon.

– Jag är personligen inte troende och blir lätt upprörd över alla dumheter som har med religion att göra, men jag blir lika misstänksam när det är så tvärsäkert åt andra hållet, säger Linus Fellbom.

Utan att avslöja intrigen kan han ändå säga att varken mor eller son på något sätt får rätt.

- Kontentan i pjäsen är att det enda man kan göra är att vara snäll, till och med kärlek är för farligt, det är för våldsamt, "den stora grejen är välvilja" som säger en av karaktärerna säger. Det är en väldigt fin tanke.

Föreställningen har premiär i Stockholm den 20 september.

Erika Josefsson/TT Spektra

erika.josefsson@tt.se