Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oproportionerligt brottsligt

Annons

I Gaza har 650 dödats sen den israeliska offensiven inleddes. Många är civila och många är barn. Det är en kollektiv bestraffning av en ockuperad befolkning som borde få hela världen att reagera.

Men Europas ledare, liksom USA:s och Rysslands (där tycks islamofobin ha tagit över), talar om Israels rätt att försvara sig. Har inte en ockuperad befolkning rätt att försvara sig? Och var tog kravet på ett proportionellt svar vägen?

Sossarnas Stefan Löfven har lyckligtvis nyanserat sig efter förra lördagens olyckliga facebookinlägg. Nu kallar han det israeliska svaret oproportionerligt. Det hade han rätt i redan när han sa det, vid 170 döda. Nu har det gått så mycket längre.

Men i efterdyningarna i svensk borgerlig debatt är inte Israels övervåld i centrum, utan de många antisemitiska uttalanden som följde i kritiken mot Löfven.

Man behöver inte ha mycket fantasi för att förstå hur antisemitism, eller snarare antisionism – araber är också semiter, uppkommer i den muslimska världen. Mördandet i Gaza ökar förstås denna känsla.

Sant är att också denna antisemitism måste bekämpas. Men nog borde det i alla lägen vara ännu mer prioriterat att få stopp på Israels dödande av palestinier. Det borde också Israels vänner inse eftersom mördandet skapar ny antisionism.

Israels agerande har tveklöst sitt ursprung i Förintelsen och det judiska folkets befogade rädsla för att den ska upprepas. En stark militärmakt ses som Israels enda skyddet. Och det är tveklöst så att utan vapen så upphör Israel att existera.

Men ockupationspolitiken och övervåldet bär på samma sätt fröet till landets undergång.

Eländet har pågått i generationer. Det tycks nu mest upprepa sig.

Det intrycket förstärks av att SvD på tisdagen hade en krönika av Ricki Neuman som jag tyckte var så bra att jag klippte ur den för att kunna spinna vidare på den. Rubriken var: Många israeler har något uppgivet i blicken. Det handlade om israeler som tvivlar på att militära insatser mot Gaza löser problemet.

I går framgick att fel artikel publicerats. Den ovannämnda var från 2009. Men ingen på tidningen kunde se annat än att den var högaktuell.

Den nya – rätta – krönikan av Neuman finns på nätet och handlar om problemet att många i Sverige buntar i hop judar och israeler till en och samma sak. Men den handlar mer om hans personliga känsla av skuld för det Israel gör mot palestinierna.

Jag tycker i och för sig att han har fel. Han har som jude ingen kollektiv skuld till Israels agerande. Han tar dessutom avstånd från våldet mot palestinierna – övervåldet.

Jag har i sommar läst Göran Rosenbergs fina skildring av sin far: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Fadern kom vid krigsslutet som flykting till Sverige. Det blir en teckning av en tid där det i Sverige fanns stark framtidstro.

Gränserna öppnades för de mest behövande. Vi får en fin bild av flyktinglivets drivkrafter, som gynnar hela samhället. Ändå slutade det hela illa. Själva livet blev för svårt att uthärda för den som överlevt koncentrationslägrets fasor.

Det ligger något tragiskt i att problemet med seklers förföljelser och övergrepp mot det judiska folket, kom att bli att palestinierna nu i generationer behandlats som parias i sitt eget land.

Den kollektiva bestraffning palestinierna nu utstår i Gaza är helt oproportionerlig och därmed ett brott mot krigets lagar.