Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem polariserade vem?

Annons

25 år har gått sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades på öppen gata. Olof Palme beskrivs som en polariserande person. Sant är att det fanns ett öppet hat mot honom. Fast särskilt utbrett var det väl bara från det moderata ungdomsförbundet och högerut. Älskad var han också. I de egna leden var han oomstridd. Han behövde inte avgå för att han 1979 förlorade ett andra val i rad. Inrikespolitiskt bestod Palmes första år som statsminister av reformer både för jämställdhet och jämlikhet.

Men det är inte lätt att manövrera i ett samhälle i snabb förändring. Gruvstrejken i Malmfälten som bröt ut när Palme nyss tagit över och exempelvis hungerstrejken i Stora Blåsjön för 40 år sedan var uttryck för förväntningar, men också för de påfrestningar som den snabba samhällsomvandlingen innebar för många. Ekonomisk tillväxt och reallöneökningar hade en baksida i form av hårdare tempo på jobben. Många slets ut. Skogsstrejken 1975 var en reaktion på det.  Palme har fått stå som symbol för sossarnas radikalisering. Men jag undrar om det inte väl så mycket handlade om att söka lösningar på problem som uppkom när andra problem lösts.

Men reaktionen från högerhåll och storfinans blev våldsam. De började en väldig propagandasatsning som inte slutat sen dess. Här inleddes den polarisering som många på högerhåll vill lasta Palme för. Statsminister Fredrik Reinfeldt gav uttryck för den bilden i går genom att påstå att Palme ökade graden av konfrontation.

Sanningen är att högern under 70-talet stärkte sin ställning i borgerligheten genom konfrontation. Men för att ta makten krävdes mindre konfrontation. Därför skriver SvD:s Göran Eriksson om taktiken inför valet 2006: ”Den offentliga sektorn skulle inte längre krympas. Arbetsrätten skulle bevaras. Nya moderater älskar kollektivavtal och har förnyat sin jämställdhetspolitik. Moderaterna accepterade kort sagt viktiga delar av Palme-årens reformprogram.” Det är nog sant. En helt annan sak är att det mest handlar om ord. I ett läge där sjuka inte får sjukpenning och de flesta arbetslösa inte får a-kassa, finns det inga likheter med en politik som som vare sig Palmeårens eller dagens socialdemokrater står för.

Mer läsning

Annons