Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var ska det här sluta?

/

Annons

Thomas Quick var den andra ”riktiga” brottslingen som jag bekantade mig med. Den första var Christer Pettersson, han var utan konkurrens femåringens främsta källa till mardrömmar.

Det märkliga med Quick var ju att han erkände mord på löpande band, till synes helt ohämmat. Medan de flesta andra försöker komma undan med sina dumheter gjorde Quick sitt yttersta för att övertyga polis och åklagare om sin skuld. Dessutom uppbackad av en av landets främsta advokater, Claes Borgström.

Dömd som han är för åtta mord, plus många fler erkännanden som inte kunnat styrkas, aspirerar han på förstaplatsen som Sverige värsta seriemördare.

Eller så spelar han huvudrollen i Sveriges största rättsskandal.

För några år sedan riktade den gamle världsbrottaren och advokaten Pelle Svensson svettig kritik mot ansvariga i Quickutredningarna: åklagaren Christer van der Kwast påstods ha undanhållit bevis som talat mot Quicks erkännanden och terapeuter, läkare och förhörsledare hade på ett klandervärt sätt samspelat för att skapa en hållbar bild av Seriemördaren.

Det har blivit något av en sport vem som med starkast emfas kan formulera Quicks oskuld. Kriminologen Leif GW Persson och journalisten Jan Guillou tillhör två av de mer namnkunniga. Men det finns också andra, så här skriver rättspsykiatrikern Sten Levander: ”Jag liksom många av mina kolleger har i nära två decennier förundrat oss över hanteringen av Quick. Min liksom deras uppfattning är att han har begått lika många mord som en och var av oss, det vill säga inget” (Newsmill, 14/12).

Ändå sitter han där på Säters rättspsykiatriska klinik, inlåst för mord. Varför? I söndags sändes den första delen av SVT-journalisten Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. En del av uppgifterna som presenterades överensstämmer med Pelle Svenssons utredning. Den avgörande skillnaden nu är att Quick för egen maskin drar tillbaka alla morderkännanden.

Sammantaget är det en besynnerlig historia som Hannes Råstam redovisar; Quick var bland annat tungt neddrogad när han gjorde sina erkännanden och när han inte klarade att rekonstruera mordens händelseförlopp fick han beredvillig assistans av förhörsledaren. Ja, åklagare, terapeut och förhörsledare, det gäng som arbetade mest intensivt med Quickmålen utmålas som närmast sekteristiska i sitt arbete; man hade gett sig sjutton om att ro målen i hamn, det vill säga fixa fällande domar.

Rättssystemet är uppenbarligen inte kapabelt att hantera figurer av Quicks kaliber. Normala spelregler sätts liksom ur spel.

Att Thomas Quick ändrar sin berättelse behöver förstås inte betyda någonting. Kanske handlar det om att stilla ett patologiskt uppmärksamhetsbehov, kanske känner han sig helt enkelt lite bortglömd?

Icke desto mindre är det nödvändigt att gå till botten med påståendena om friserad bevisning, tveksamma förhörsmetoder och den tung medicineringens påverkan.

Intrigen tätnar, nästa söndag sänds den andra dokumentärdelen, men redan nu undrar man: Var ska det här sluta?

Mer läsning

Annons