Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var är kräkpåsen?

/

Annons

Vi läser om det varje vecka i tidningarna. Om folk som går på sina knän. Ungdomar lever på socialbidrag, sjuka och arbetslösa får respass ut ur trygghetssystemen, fattigpensionärerna klarar nätt och jämnt att betala för mat och hyra och ute i förorterna pyr utanförskapet.

Klasskillnader är ett slitet begrepp, men det beror bara på att det är så viktigt. Begreppet antyder inte att de rika ska få det sämre utan att livsvillkoren för dem som ligger närmast botten måste höjas. Vi vet att minskade ekonomiska och sociala skillnader är ett oerhört kraftfullt verktyg för att till exempel stärka folkhälsan och resultaten i skolan och samtidigt minska utslagningen och kriminaliteten.

Under lågkonjunkturer blir samhällsklyftorna särskilt tydliga; lågutbildade löper störst risk att förlora jobben, minskade skatteintäkter slår hårdast mot dem som mest behöver det offentligas stöd.

I går berättade LT att det krävs åtstramningar i Östersunds kommunala budget. ”Skatteintäkterna bara rasar”, meddelar kommunalrådet Jens Nilsson. Underskottet beror på oväntat höga kostnader i samband med placeringar av barn och ungdomar inom institutionsvården. För att hämta hem underskottet föreslår socialnämnden besparingar inom just vården av unga.

Lågkonjunkturen gräver sig allt djupare in i den offentliga sektorns kärnverksamheter. I Östersund tvingas man spara på ungdomar som hamnat snett, på andra håll ökar socialbidragskostnaderna på grund av de försämrade a-kasse- och sjukskrivningsreglerna.

Bilden är klar: lågkonjunkturen förstärker klassamhället, de redan utsatta och marginaliserade får det sämre. Bilden förstärks ytterligare när vi tittar på tillvarons beskaffenhet hos samhällets maktelit. I den här gruppen – bestående av landets ekonomiska, demokratiska och byråkratiska toppskikt – har pengarna bokstavligt regnat ner från himmelen.

En färsk LO-rapport visar att den här gruppens genomsnittliga inkomst under 2007 var 18 industrilöner. Isolerar vi inkomsten hos näringslivets 50 främsta direktörer motsvarade det 51 industrilöner.

Detta är samma direktörer, påminner LO, som i dag varslar anställda och vädjar om statliga stödåtgärder. Men eländet slutar inte där – för de ledande företrädarna i de största riskkapitalbolagen låg genomsnittinkomsten under 2007 på 95 industrilöner.

Var är kräkpåsen? Man vill ju bara spy över siffrorna!

Avståndet mellan verkligheten och Stockholms finanskvarter har aldrig varit större. Snart väntar existensminimum för den utslitna undersköterskan som har för ont för att arbeta men anses för frisk för sjukpenning ...

Mer läsning

Annons