Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välfärden är en färskvara

Vem lär tänka på hösten nu? Knappast någon förutom en och annan kommunal skolpolitiker.

Annons

Under vårvintern har den stora varselvågen dragit över Skolsverige; var tredje kommun har tvingats varsla i krisens spår. Det är när varslen omsätts i uppsägningar som snaran kring välfärden verkligen dras åt. Vi är inte där än, lågkonjunkturen har inte samma omedelbara effekt på den offentliga sektorn, men alla vet vad som väntar runt hörnet.

Regeringen har förstås inte missat varningssignalerna – från Konjunkturinstitutet, LO, Lärarnas riksförbund, Sveriges kommuner och landsting har budskapet varit såväl tydligt som samstämmigt: utan snabba åtgärder kommer välfärden att bli krisens nästa slaktko.

Trots varningarna låtsas regeringen som att välfärden är som en burkkonserv med oändligt bäst-föredatum. Men utan statliga förstärkningar kommer det som vi alla, oavsett om vi titulerar oss socialdemokrater, folkpartister eller miljöpartister, håller så högt – skolan, omsorgen, vården – att bli skämt och dåligt. Det blir nämligen aldrig så tydligt som under lågkonjunkturer att välfärden är en färskvara som inte kan konserveras.

När statsminister Fredrik Reinfeldt på onsdagen äntrade talarstolen i den sista partiledardebatten innan riksdagens sommaruppe-håll pratade han inte en sekund om den potentiella katastrof som väntar den offentliga sektorn. Han pratade ingenting om att missbrukarvården vid Frösö LVM-hem går mot avveckling eftersom kommunerna inte längre har råd att skicka narkomaner till kvalificerad behandling eller att vart och vartannat landsting tvingats byta ut osthyveln mot förskäraren för att hålla sina budgetar i balans.

Som den statsman han så gärna vill vara ägnade istället Reinfeldt sin tid åt en snabbrecension av EU-valsresultatet och en allmän utläggning om de utmaningar som följer med det stundande ordförandeskapet i EU. Avslutningsvis antydde statsministern att det nu krävs nationell samling (läs borgfred) när Europas blickar under sex månader riktas mot Sverige. Pyttsan! Vi går mot den längsta valrörelsen någonsin, och den kommer varken att handla om Lissabonfördraget eller europeisk jordbrukspolitik utan om varför Alexander och Malin möts av färre lärare i skolan och varför den gravida mamman med förlossningsskräck inte längre erbjuds stödsamtal. Tids nog kommer verkligheten att komma ikapp borgerligheten.

Mer läsning

Annons