Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad ska samhället leverera?

/

Annons

Inrikespolitiskt har veckan dominerats av den socialdemokratiska Kriskommissionens slutrapport. På grund av högerns mediala övertag har recensionerna efter tisdagens presentation varit övervägande kritiska. En borgerlig redaktör liknade rapporten vid en återgång till 1982. Det året pratade Palme om löntagarfonderna i sitt sommartal i Almedalen. Underförstått, tiden har sprungit ifrån S, ni måste komma med något nytt. Det där är intressant, vad som är framåtsyftande respektive tillbakablickande och vem som bestämmer vad som är vad.

Ingen vill i väljarnas ögon uppfattas som stagnerad och introvert. Att likna ens politiska motståndare vid en urtidsödla är således ett effektivt retoriskt grepp.

Moderaterna har skickligt lyckats sätta bilden av att vara det progressiva och nyfikna partiet. I takt med tiden, alltid med blicken framåt, ständigt redo att ompröva gamla tankemönster. Samtidigt som Socialdemokraterna har kört fast i bidragsträsket. Ja, Kriskommissionen framförde till och med den orena tanken att skattehöjningar inte kan uteslutas för att finansiera framtida åtaganden. Hemska tanke, sådant får man inte säga 2011.

Kriskommissionen gjorde något rätt så ovanligt för att komma från en ängslig socialdemokrati i opposition, man satte ned foten. Man lämnade inte färdiga förslag med procentsatser och uträkningar, men man angav en riktning. Kommissionen uttryckte det ungefär så här: vi har inte de färdiga svaren, men vi försöker ställa de viktiga frågorna. Att ställa frågor är att vara nyfiken, och med 3,5 år till valet behöver man inte ha alla svaren färdiga, men däremot börja ställa de viktiga frågorna.

Vad förväntar vi oss av det svenska välfärdssamhället år 2014? Här finns en paradox, apropå liknelsen med Socialdemokraterna anno 1982. Medborgarnas förväntningar på samhällets förmåga att leverera är i dag större jämfört med för 30 år sedan. Vi kräver att landstingen ska erbjuda de bästa (och dyraste) behandlingarna, vi vill ha kollektivtrafik på obekväma tider, vi förväntar oss att förskolans personal är uppdaterad på de senaste rönen om barns lärande. Naturligtvis följer en prislapp med allt detta. En prioritering är nödvändig, och därför är det så befriande att ta del av Kriskommissionens slutsatser. Tror vi på den starka välfärdsstaten, ja, då måste vi också berätta vad som krävs för att upprätthålla den. Man kan inte sänka skatterna med hundra miljarder och sedan bli förvånad över att en nattanställd måste övervaka tjugo demenssjuka. Saker och ting hänger liksom ihop.

Vi förväntar oss att Socialdemokraternas framtida ledning står upp för Kriskommissionens arbete. I grunden handlar det om partiets existensberättigande.

Mer läsning

Annons