Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Upprörda reaktioner

/

Telefonen har gått varm efter LT:s avslöjande om vanvård på en bondgård i norra Jämtland. Hur kan det ta sådan lång tid från upptäckt till åtgärd? Vad håller länsstyrelsen på med? Empatin med djuren, vart tog den vägen? Dessa frågor är ett slags sammanfattning av reaktionerna.

Annons
Först och främst måste vi göra klart ansvarsfrågan, och på den punkten råder inga tvivel: den som plågar eller missköter djur bär ensam det fulla ansvaret för sitt agerande. Psykisk ohälsa, okunnighet, ekonomiska bekymmer, det finns en mängd möjliga förklaringar - men en förklaring medför inte ansvarsfrihet.
Dessutom: den aktuella bonden har redan dömts två gånger för brott mot djurskyddslagen och ett tredje fall är under utredning. Oförmågan att hantera djur är överdrivet uppenbar.
Hade denna historia handlat om barn som farit illa hade händelseförloppet förhoppningsvis sett annorlunda ut. Omedelbara åtgärder hade vidtagits för att garantera barnens väl och ve. Myndigheterna hade inte låtit "någon månad" passera till nästa inspektion - förmodligen hade ett beslut tagits på stående fot.
Djur och barn delar samma utsatthet, de är försvarslösa i relation till sina vårdnadshavare. Därför måste det offentliga vara lyhört för missförhållanden och snabbt träda in om situationen går överstyr.
Så skedde inte på bondgården i norra Jämtland, och för detta ska länsstyrelsen kritiseras.

Mer läsning

Annons