Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyska S i återvändsgränd

/

Varför bildar inte de röd-gröna regering, om det finns en röd-grön majoritet efter valet?

Annons

En borgerlig regering bestående av kristdemokrater (CDU/CSU) och högerliberaler (FDP), eller fortsatt stor koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater?

Det tycks vara de enda återstående regeringsalternativen i Tyskland efter valet på söndag, sedan partierna ägnat de sista veckorna av valrörelsen åt att slå igen dörrarna för varandra. Kristdemokrater och högerliberaler vill regera ihop, men verkar inte få egen majoritet. Teoretiskt skulle man kunna locka med sig De gröna i en borgerlig regering, men det vill inte FPD. Knappast De gröna heller, även om dessa inte har samma vänsterprofil som i Sverige.

Varken socialdemokrater eller kristdemokrater har någon större lust att fortsätta regera ihop, men kan tvingas göra det. Förbundskansler Angela Merkel är en cynisk maktpolitiker som vänt kappan många gånger under sin politiska karriär och hon lär inte avstå från makten bara för att hon inte får sin favoritpartner FDP med på tåget. Särskilt som Socialdemokraterna nu blir en juniorpartner, istället för att som hittills varit en närmast jämbördig samarbetspartner till CDU/CSU (bara en procentenhet skilde partierna i valet 2005).

Socialdemokraterna (SPD) pendlar i opinionsmätningarna kring 25 procent, det sämsta resultatet i partiets efterkrigshistoria, medan CDU ligger kvar på 36 procent. En stor koalition innebär att Merkel återvänder med ännu starkare ställning, trots att det enligt detta scenario fortfarande finns en röd-grön majoritet i tyska riksdagen, förbundsdagen.

Varför bildar inte de röd-gröna regering, om det finns en röd-grön majoritet efter valet? Svaret är att SPD inte vill regera tillsammans med Vänstern (Die Linke). Det är svårt att förstå varför. 20 år efter murens fall borde Socialdemokraterna kunna acceptera att Vänstern innehåller en del gamla östtyska kommunister, precis som CDU/CSU tidigt accepterade samarbetsmän och –kvinnor från DDR-tiden. Särskilt som partiet numera leds av en före detta socialdemokratisk partiordförande och finansminister, Oscar Lafontaine. Det finns politiska skillnader mellan SPD och Die Linke, men de borde inte vara större än dem mellan SPD och CDU/CSU.

Tyska Socialdemokraterna har försatt sig i en situation där de inte framstår som trovärdiga för några väljare. Att lägga sin röst på SPD innebär att man antingen stöder en ännu mer högervriden stor koalition under Merkel, eller att man röstar fram ett oppositionsparti som inte har något politiskt alternativ och som inte kan samarbeta med resten av oppositionen i syfte att återerövra regeringsmakten.

SPD:s självmordsdrift går tillbaka till 2005 när Gerhard Schröder i vredesmod utlyste nyval i sämsta tänkbara opinionsläge. Hade han väntat ett år, hade ekonomin vänt uppåt och den röd-gröna regeringen hade troligen inte behövt lämna ifrån sig makten. Nu bjöd han Merkel på en chans som hon aldrig hade fått annars. Merkel var ingen stjärna på den tiden. Men nu sitter hon med en ”kanslerbonus” som räddar henne och CDU/CSU kvar vid makten.  

Det är möjligt att det går litet bättre för Socialdemokraterna än det verkar några dagar före valet. Men inget kan dölja att SPD befinner sig i en återvändsgränd och behöver rekonstrueras under nytt ledarskap för att åter få relevans i tysk politik. Istället för att irra omkring litet till höger om mitten, måste partiet knyta an till sin gamla värdegrund och se sig om till vänster efter väljare och samarbetspartners. Det utesluter inte en modernisering av föråldrade angreppssätt på sociala och ekonomiska problem.

Mer läsning

Annons