Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiden ute för shejkerna?

/
  • Skrytbygget Burj Khalifa i Dubai mäter 828 meter och är världens högsta skyskrapa.

Annons

Dubai ser vid första anblicken mest ut som ett Disneyland för shejker. Världens högsta torn, Burj Khalifa, konstgjorda öar, ett hotell som liknar en väldig segelbåt, en inomhusskidbacke i öknen och massor av andra turistattraktioner och shoppingcentra. Det mesta byggt under 2000-talet, i rasande fart, för bensinslukande bilar snarare än för människor. Den nya metron går visserligen ut till Burj Khalifa och Dubai Mall (1 200 lyxbutiker), men där är det stopp för gående. Vill man ta sig in i anläggningarna, får man klänga längs en bilramp.

En planeringsmiss kan det tyckas, men i Dubai går man inte till fots. Och metrostationerna i gamla stan finns än så länge bara på turistkartan. Finanskrisen slog hårt även mot shejk Muhammed bin Rashid al-Maktoums affärer, och t-banan får vänta på bättre tider.

Shejk Muhammed räddades i sista minuten av Abu Dhabis härskare shejk Khalifa bin Zayed, vars emirat flyter på olja som räcker i ytterligare 100 år. Medan Dubais olja håller på att ta slut. Kalifen i Abu Dhabi är i kraft av sin rikedom också president för Förenade Arabemiraten (UAE), som förutom Abu Dhabi och Dubai består av ytterligare fem, betydligt fattigare, emirat. Tanken var att även Bahrain och Qatar längre in i Persiska viken skulle ingå i federationen, men de backade ur och är nu självständiga stater.

Men Dubai har också en av Mellanösterns största hamnar, en internationell storflygplats och annan infrastruktur, IT-teknologi och ”kluster” för spetsforskning, och har seglat upp som ett viktigt finanscentrum. Abu Dhabi strävar åt samma håll. Emiraten är på väg att ge arabisk ekonomi ett nytt ansikte, men de ambitiösa satsningarna vilar till 80-90 procent på gästarbetare som stannar några år i taget, ibland längre.

När befolkningsfrågan diskuterades i UAE:s politiska råd (utsett av emirerna) härom veckan hördes bekymrade röster: Tänk om gästarbetarna börjar kräva politiska rättigheter! Å andra sidan: Kastar man ut dem, kollapsar ekonomin. Man skulle inte ens kunna hålla hissarna i Burj Khalifa i gång.

De som haft turen att födas i emiraten Abu Dhabi eller Dubai är försörjda från vaggan till graven genom det så kallade patronagesystemet, och ägnar sig hellre åt exempellös överkonsumtion än åt hårt arbete. De räcker inte heller till – de infödda dubajerna utgör bara fem procent av befolkningen. 

Området kring Persiska viken är en politisk hot spot. Tvärs över viken ligger Iran, som emiraten har både historiska och nutida band med. I emiraten blandas arabiskt, persiskt, indiskt, afrikanskt och europeiskt. Men här finns också USA med sin femte flotta placerad i det oroliga öriket Bahrain, där en sunnitisk kungaklan förtrycker en majoritet av fattigare shiamuslimer. Inåt öknen ligger det religiöst konservativa Saudiarabien, storköpare av amerikanska vapen, och det fattiga Yemen, vars vacklande regim beväpnats av USA för att bekämpa ”terrorister”.

Emiraten är mer liberala än Saudiarabien, till exempel i fråga om yttrandefrihet. Den arabisk-engelska tv-kanalen Al Jazeerah, som är en nagel i ögat på många arabiska regimer, senast Mubarak i Egypten, sänder från Doha i Qatar. Men i den sociala, ekonomiska och politiska sandstorm som nu drar fram över arabvärlden, räcker det inte att despoterna ibland är upplysta. Inte heller att de göder sina medborgare. Shejkerna, emirerna, kaliferna och kungahusen måste dela med sig av makten, både till infödda och gästarbetare, och förbättra de senares ofta usla förhållanden. Annars riskerar de att svepas bort.

Mer läsning

Annons